Jag vet varför burfågeln sjunger

'



I know why the caged bird sings.
Ah, me, when its wings are bruised and its bosom sore.
It beats its bars and would be free.
It's not a carol of joy or glee,
but a prayer that it sends from its heart's deep core,
a plea that upward to heaven it flings.
I know why the caged bird sings.

 

- Paul Laurence Dunbar

 

 

 

Jag vet varför burfågeln sjunger.

 

När jag inte är på väg åt rätt håll i livet, så känner jag mig inte fri på något sätt. 

När jag känner att jag vill göra något speciellt, men inte vågar göra det av rädsla, så är jag inte Jonathan Hedtjärn till hundra procent längre.

Jag och min flickvän, som varit tillsammans i mer än ett och ett halvt år, gjorde slut för en vecka sedan.

 

Jag personligen vill bara vara fri. Och ibland - som nu - behöver jag vara helt själv i livet för att hitta den friheten.

Att inte vara tillsammans med någon som jag varit nära i princip varje dag sedan mer än ett år tillbaka, är en väldigt sorglig känsla. Men precis som i Robert Frosts kända dikt "Nothing Gold Can Stay", så handlar livet ibland om att ge upp det som känns mest kärt, tror jag. Ibland är det exakt vad som behövs - att bara släppa taget. Det kan vara den största friheten av dem alla.

Och jag måste säga att jag känner mig fri nu. Jag känner mig mer mig själv än på väldigt länge. Det handlar inte om att jag ogillar min före detta flickvän på något sätt - tvärtom så tycker jag att hon är en underbar person - utan det handlar om att jag tog beslutet om det jag burit på länge i mitt hjärta - att jag behöver vara själv nu.

Mer än något annat så är det en sak som jag förstått att jag aldrig vill tumma på gällande mig själv - jag vill alltid göra det som mitt hjärta säger till mig. Jag kanske behöver kompromissa med vissa detaljer ibland - men det som mitt hjärta säger till mig från det djupaste av min själ - det är det som är min vägledare.

Kanske har alla människor den här vägledaren inom sig - det som vissa kallar Gud, Universum eller vad som helst; jag själv kallar det mig själv - men väljer, av rädsla, att inte lyssna till den?

Kanske ligger "flödet" i livet - när allt bara flyter på och känns som att det går åt rätt håll - i att verkligen ta sina innersta tankar, drömmar, förhoppningar och önskningar på absolut fullaste allvar?

När jag nu - efter över ett och ett halvt år som lärt mig mer om livet än någonsin tidigare - lever mitt vardagsliv här i Japan, så är det som en annan människa än den jag var 2009, då jag bodde i Tokyo i ett år som singel. Jag ser och förstår livet och människor på ett mycket mer moget sätt än innan, känner jag.

Jag förstår mig själv mer än någonsin tidigare - och förstår att kärleken aldrig är svartvit.

Kärlek är att ge och ta - att förhålla sig till varandra och vara den man är, utan att kompromissa med det.

Kärlek är att vara fri.

Tack, Ami, för de här 19 månaderna. De förändrade mitt liv.

Och jag vet nu varför burfågeln sjunger.

Den sjunger från djupet av sitt hjärta för att den - precis som jag och alla andra människor - bara vill känna frihet.

 


Min älskade bror






Baby I've seen it all before
You know that I've seen it all before
You know that I've seen it all before
I ain't gonna be your fool anymore


- Amos Lee




Minnen av en kille som sitter med en gitarr och sjunger ut sitt liv.

En kille som alltid stått upp för sig själv, och känts som så många år äldre än vad han egentligen är.

Det är inte många personer som är som Karl Hedtjärn - som är så pass starka i sig själva, men ändå kan vara så känslosamma och mjuka.

Jag tror att det kanske inte finns någon annan människa i världen som älskar sin bror så mycket som jag gör.

För det finns inget dåligt att säga om Kalle; visst har vi haft våra fajter - speciellt när vi bodde tillsammans i en liten lägenhet i två år - men min egen bror har lärt mig mer om livet än någon annan kanske någonsin har.

Jag kan skriva hur många rader som helst om min lillebror; men man kommer aldrig förstå hur kraftfull människa Karl Hedtjärn verkligen är, förrän man träffar honom på riktigt. Hur mycket kärlek, ärlighet och mänsklighet den här killen som nyss fyllt 20 har.

Karl känns mer vuxen, erfaren och mogen än många personer över 40 som jag träffar.

Och ändå är han så avslappnad och fri.

"Karl" är ett namn som betyder "fri man" - och min bror utstrålar frihet var han än går. Han skrattar så att alla smittas av det; han sitter med sin gitarr och sjunger så mycket från hjärtat att man inte kan hålla tårarna tillbaka - och även om han ofta är skämtsam, är han den som alltid lugnt, sansat och med den största förståelsen lyssnar på de han älskar, när de frågar honom om råd.

Jag kommer aldrig kunna säga hur tacksam jag är livet, Gud och Universum, för att jag fått en bror som är den bästa man kan ha. Jag kommer aldrig kunna uttrycka det; men ändå vill jag säga tack här.

Tack, för att jag vet att var jag än är i världen - hur glad jag än är, eller hur mycket trubbel jag än har - så finns det en kille där ute som känner mig bättre än någon annan, och som är min tvillingsjäl.

Det finns en kille, just nu boendes på Malta, som kanske har en annan personlighet än mig - men som är en bit av den jag är.

Karl - jag hoppas att du finner din största lycka i livet. Jag hoppas att du åker dit du vill - att du är fri och alltid lyssnar till ditt hjärta.

När jag vet att du är lycklig och fri, är jag lycklig och fri.

Ingen skulle bli gladare än jag över att du lever ett underbart liv.

Och vad som än händer, så kommer jag alltid att finnas här. Alltid. För jag är både din bror och din bästa vän - och en del av dig.

Karl, jag älskar dig. Du är den absolut schysstaste, finaste, bästa och underbaraste bror en 21-årig kille kan ha.

Du är bäst.

Fast det behöver jag inte säga - det vet alla redan.

Grattis på 20-årsdagen, underbara, underbara Karl.


/Din bror Jonathan


Mitt Japan






Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

- Karin Boye




Stillhet och avslappning är det viktigaste för mig. Att leva i nuet är det som är kärlek - och det är därför jag älskar min flickvän så mycket. För med henne kan jag inte vara någon annan än den jag verkligen är; här och nu.

Det är också för stillheten som jag älskar Japan, och det var för att känna den stillheten som jag valde att åka hit från början.

Jag har ofta, under de nu nästan ett år och åtta månader som jag bott här, haft perioder då jag blivit trött på det japanska samhället och människor här (eller rättare sagt min uppfattning om det), men i slutändan har jag ändå alltid kommit tillbaka till en djup kärlek för det här landet.

För när jag går runt i stilla bostadsområden; ser stora vattenfall i fantastisk grön natur - eller helt enkelt bara står på ett helt fullsatt men knäpptyst morgontåg och läser de vackra japanska skrivtecknen på reklamskyltarna - då kan jag inte annat än att bara fyllas av fascination över att jag faktiskt bor här. Att jag faktiskt har den otroliga förmånen att uppleva Japans kultur på riktigt, och på japanska få lära mig mer om det här landets traditioner och seder direkt från japaner.

Det är någonting som jag på riktigt inte ens skulle kunna ha föreställt mig i min vildaste fantasi för tre år sedan.

Eftersom jag är en stor TV-spelsfantast, och dessutom gillar manga - japanska tecknade serier - väldigt mycket, finns också den dimensionen av det som för mig gör Japan till ett himmelrike.

Jag har rapporterat för en svensk hemsida från en av världens största spelmässor, Tokyo Game Show; och jag har åkt till teknik-, manga/anime- och spelstadsdelen Akihabara flera gånger för att försvinna in en värld av fantasi, häftiga berättelser och underbar design.

Men det är ändå det där enkla - det där som inte går att ta på - som är det vackraste här.

Igår tittade jag och min flickvän igenom bilder från tiden då vi precis hade träffats, fram till nu - och jag berördes något otroligt. Jag förstod vad livet handlar om i det djupaste av mitt hjärta.

För mig handlar livet om kärlek genom stillhet. Att promenera med min flickvän en solig lördag här i Fujimino utanför Tokyo där vi bor; och bara titta på människor och se deras liv - det är det enda jag behöver. Det är det som är kärlek för mig.

Stillhet. Frid. Att vara tillsammans med de jag älskar. Livet behöver inte vara så mycket mer komplicerat än så; nej, faktum är att enkelhet är det absolut vackraste.

Och det är enkelhet som Japan betyder för mig. Enkelhet som i att bara släppa alla tankar, bara vara och veta att jag är på den platsen som är menad för den jag är.

Varken då eller senare; utan här och nu.

I stillheten och tystnaden.


Lille prinsen




"People where you live," the little prince said, "grow five thousand roses in one garden... yet they don't find what they're looking for..."

"They don't find it," I answered.

"And yet what they're looking for could be found in a single rose, or a little water..."

"Of course," I answered.

And the little prince added, "But eyes are blind. You have to look with the heart."


- från boken "The Little Prince" av Antoine de Saint-Exupéry

 


Något underbart har hänt mig. Efter tjugo år av sökan och oro, har jag äntligen träffat den ängel jag letat efter. Jag har skrivit jättemånga texter och blogginlägg där jag förmedlat mina tankar om hur jag tror att den kärleken känns, och nu är jag där.
Det är precis lika underbart som jag trodde. Precis lika underbart. Vi går runt på Tokyos gator, går på restauranger och åker till Disneyland tillsammans, och vi skrattar och gråter av glädje, lagar mat och bakelser åt varandra och vi myser och glädjs så innerligt åt att vi träffades den där kvällen i karaokebåset.
Det är en dröm som gått i uppfyllelse, känner jag verkligen. Det finns garanterat något större där ute som hjälper oss att nå våra önskningar, om vi bara lyssnar till det som betyder någonting - hjärtat.
Om det är Gud, eller livet, eller Universum, vet jag inte - men någonting är det.
Och det är fyllt av hopp och lycka.

 

Jag tror att det jag lär mig mest av att umgås med min fantastiska flickvän är att jag börjar förstå mig själv - vem jag faktiskt är innerst inne - på ett helt nytt sätt. Jag har börjat, med den bekräftelsen jag får av henne när hon säger hur mycket jag betyder; att förstå mitt värde. Jag själv liksom reflekteras i hennes strålande ögon och hennes vackra leende - jag är helt fri från något annat än exakt essensen av Jonathan Hedtjärn när jag är i hennes närvaro.
Lille prinsen talar om att se med sitt hjärta, och när hon står bredvid mig har jag inget val.

 

Så, vad betyder egentligen någonting här i livet?
För mig försvinner tid och rum när jag kysser min tjej. Vissa kanske skulle kalla mig besatt och helt befriad från att se hur världen faktiskt är, men jag tycker precis tvärtom. För även om jag har oro; oro för att göra bra ifrån mig i skolan, och oro för att den här underbara känslan någon gång ska ta slut (vilket den kanske kommer att göra, men jag vill leva här och nu) så har jag klivit in en ny värld som jag stått vi dörrkarmen till i hela mitt liv. Det är en värld av närhet och ömhet och en värld av förståelse och förlåtelse. En värld av givande av kärlek till varandra för att hjälpa varandra i varandras tillvaro. Det finns någonting bortom allt det där som handlar om avundsjuka och jämförelse och stress och oro; det finns en atmosfär där bara gillande går igenom och som lovar att alltid finnas där för den andra.
Det är det som är livet, tror jag, och vare sig det är till en pojkvän eller en flickvän eller till en mamma, pappa eller en nära vän, så unnar jag alla det. Att få gå in i den här dimensionen där tårar rinner bara av vetskapen att vi har varandra.

 

Det kanske tar slut någon gång, eller det kanske håller för evigt. Jag har i alla fall givit en del av min själ till en kvinna som jag känner att jag älskar, och därför förstått mig själv, och livets mirakel, bättre.

 

Tack, Ami.
Du är en prinsessa för mig, och har hjälpt mig att hitta den oskyldiga lille prinsen som alltid bott innerst i mitt hjärta.

 

 


2009 liter tårar av oskyldig kärlek





If I had my life to live over, I'd dare to make more mistakes next time. I'd relax; I'd limber up. I would be sillier than I have been this trip. I would take fewer things seriously. I would take more chances. I would climb more mountains and swim more rivers. I would eat more ice cream and less beans. I would perhaps have more actual troubles, but I'd have fewer imaginary ones.


You see, I'm one of those people who lived sensibly and sanely hour after hour, day after day. Oh, I had my moments, and if I had to do it over again, I'd have more of them. In fact, I'd try to have nothing else. Just moments, one after the other, instead of living so many years ahead of each day. I've been one of those persons who never goes anywhere without a thermometer, a hot water bottle, a raincoat, and a parachute. If I had it to do over again, I would travel lighter than I have.


If I had my life to live over again, I would start barefoot earlier in the spring and stay that way later in the fall. I would go to more dance; I would ride more merry-go-rounds. I would pick more daisies.

 

- Nadine Stair, vid hennes dödsbädd

 

 

 

 

Några av mina kompisar minns sina år genom vilken låt de lyssnade på eller vilket TV-spel de spelade under vissa månader.
Om jag ska sammanfatta mitt år här i Japan, från 11:e januari fram tills nu, så behöver jag bara nämna två japanska dramaserier; "Innocent Love" och "1 Litre of Tears", som jag tittade på i våras respektive i slutet av sommaren.
De sammanfattar precis de känslor som gjort 2009 till den kanske viktigaste och mest magiska perioden i mitt liv.

 

En del personen tror inte på någon större kraft än de vi kan se med våra egna ögon eller ta på med våra händer. Men sedan jag har gått runt på Tokyos gator och känt alla dess dofter, klättrat uppför Japans högsta berg Mt. Fuji, kommit mina nära vänner närmare än någonsin tidigare och förlorat mig i ögonen och kärleken hos tjejer jag gillat jättemycket, är jag säker på att livet hjälper oss människor på något sätt. Det har i alla fall hjälpt mig. Hur kunde jag annars få så gott som alla mina drömmar uppfyllda på mindre än tolv månader? Hur kunde jag annars på riktigt börja gråta när jag förstod att jag faktiskt - ja, faktiskt - bodde i Tokyo och fick gå runt mellan dess hus och byggnader varje dag?
Men framförallt, över allt annat, så har det här varit mitt hjärtas resa. Jag har lärt mig mer än vad jag någonsin kunnat tro, blivit starkare i mig själv, och viktigast av allt - känt att jag hittat min egen unika väg. Från att ha kommit till den här gigantiska staden likt en dödlig människa som aldrig sett himmelriket, till att börja ifrågasätta mig själv då jag inte kunnat språket tillräckligt bra för att kommunicera med människor, till att nu vara så himla, himla tacksam över att ha haft möjligheten att vara här - jag vill inte säga att jag är en helt annan människa än jag var i Sverige när jag stod och vinkade av familjen vid Arlanda den 10:e januari, men jag ser på tillvaron på ett helt annat sätt, känner jag.
Jag kan just nu, med handen på hjärtat, säga att mitt liv är ett mirakel och att jag förstått att det enda som egentligen betyder något är att älska, förlåta och vara snäll mot sig själv och andra, eftersom vi alla är människor med våra egna speciella känslor, drömmar och saker vi älskar - och precis därför är vi alla änglar på Jorden.

 

Anledningen till varför jag jämför mitt första år här i Japan med de två dramaserierna jag nämnde tidigare, är att både "Innocent Love" och "1 Litre of Tears" ger mig samma känsla av att vilja gråta av lycka, som jag så många dagar haft när jag fått uppleva atmosfären här. Det är en känsla som verkligen inte går att beskriva och inte går att ta på - en känsla som till och med går bortom magpirret i romantisk kärlek - en känsla som är mer Jonathan Hedtjärn; jag, precis jag; än någon annan. Jag får den varje gång jag ser ett buddistiskt eller shintoistiskt tempel i den här staden; jag får den när jag ställer mig på min balkong en solig dag och ser alla lekande, skrattande barn springa hem från skolan; och jag får den varje gång jag sitter som enda västerlänning i en smockfull tunnelbana och förstår vilket privilegium det här är, och hur rätt det här är för den jag är. Jag har i princip precis tillräckligt pengar från CSN så att jag klarar av att betala hyran, räkningarna, maten och då och då dra ut med mina kompisar på helgerna - men även om mitt kontosaldo inte är jättestort, lever jag i sann rikedom just nu, tycker jag.
Det har lika mycket med att jag bor i samma värld som jag förlorade mig i när jag såg Hayao Miyazakis filmer och läste Haruki Murakamis böcker innan jag kom hit i år, som att livet hela tiden säger till mig: "Jonathan, bara var dig själv och följ ditt hjärta, så blir allting så himla bra, ska du se."

 

Ja, 2009 är lika med tusentals liter tårar av oskyldig kärlek, och det är ett år som jag säkert kommer minnas lika kristallklart om 50 år som jag gör nu. De här månaderna har varit ett bevis för mig om att bortom allt annat, är de vi innerst inne är och våra allra sannaste drömmar, det som betyder mest här i livet. Det är detsamma som ren kärlek, och till dig som känner att du just nu gör något du inte riktigt vill på grund av rädsla, kan jag bara säga att om du bara sår ett litet, litet frö av hopp och tro på att det som ditt hjärta faktiskt önskar är sant och går att uppfylla, kommer ett liv som liknar ett paradis nog att visa sig för dig. Inte för att livet kommer bli perfekt; utan för att även om allt ibland bara känns så jobbigt, så är du varje sekund tacksam för att du faktiskt går den egna, särskilda vägen som du ville från början. Det är riktig frihet, och inspirerar andra oerhört mycket.
Det är min vardag just nu.
Fasiken, vilken underbar värld vi lever i, egentligen.

 


Romantiken och nuet





Hashiridashita densha no naka
Sukoshi dake nakete kita
Mado no soto ni tsuduiteru kono machi wa
Kawaranai de to negatta


-YUI



Är det något som jag ärligt kan säga att jag är riktigt, riktigt stolt över gällande mig själv, så är det att jag är väldigt romantisk av mig.
Med romantisk menar jag inte bara att se en tjej djupt in i ögonen och säga hur mycket jag gillar henne. För även om det är något av det mest underbara som finns, så är romantik för mig något som inte bara behöver handla om kärlek och åtrå mellan två personer - för mig är romantik att se det vackra i till exempel naturen, musik och konst. Romantik är livets poesi, om du frågar mig.

Den kanske största anledningen till varför jag åkte hit till Japan, är att jag älskar de ofta väldigt känslomässiga budskapen i berättelser som kommer härifrån. Till exempel i böckerna "Norwegian Wood" och "Kafka på stranden" av författaren Haruki Murakami, eller i det klassiska TV-spelet Final Fantasy VII. I de här historierna är kärlek ett jätteviktigt tema, samtidigt som miljöerna beskrivs och visas på ett otroligt vackert sätt. Det, för mig, är verkligen den bästa romantiken - när ord, bild och musik för sig själva eller tillsammans skapar något uppfyllande och fint.
Jag kommer ihåg att innan jag kom hit till Tokyo, hade jag en drömbild i huvudet om att sitta i en buss någonstans på en japansk motorväg och titta ut genom fönstret, för att mötas av en vacker strand, där vågorna skvalpar mot stenarna på ett lugnande sätt. Även om jag inte har fått uppleva just det än, har jag haft några riktigt romantiska ögonblick när jag, till exempel, varit i en förstad till Tokyo som heter Kawai och suttit vid en lägereld precis bredvid en flod, helt omringad av skogsbeklädda höga berg.
De stunderna har det känts som om jag befunnit mig i någon sorts dröm - men egentligen har jag nog mer än någonsin varit närvarande i verkligheten.

Ja, det är så häftigt det där - att de vackraste drömmarna kanske faktiskt finns här och nu, om man bara ser sig om noggrant. Jag vet i alla fall att jag har varit en person som i hela mitt liv suttit och dagdrömt på lektionerna i skolan; mycket om tjejer, såklart. Jag har haft mina perfekta föreställningar om hur det måste vara att känna de där underbara kärlekskänslorna, och få dem besvarade. Men sedan när jag väl stått där på riktigt, bredvid någon som jag verkligen varit kär i, så har det inte varit såsom jag trott alls. Det har varit mycket bättre. För i de stunderna har inte tid och rum existerat - det har bara varit nu. Fem timmar har gått på några minuter, nästan.
Och det är det - det där att vara helt närvarande - som jag nog tror är den riktiga romantiken. Ingenting förutom det som händer nu betyder något, liksom. Hon är allt som finns.

Nuet är romantik. Det är den känslan jag har.
Jag vill leva i den stunden som är nu, och förlora mig i all den skönheten som faktiskt finns. Jag vill helt gå in i passionen i att plugga det underbara språket japanska i skolan, lyssna och skratta med mina kompisar när vi drar ut på stan en helgdag, och ge hela mitt hjärta åt en annan människa som jag är förälskad i. Det handlar för mig om att leva, och se att det kanske inte behövs så mycket mer än att faktiskt uppskatta och vara tacksam för det jag har.

Så, tack, livet, för att jag är en person som har så lätt för att gå in i romantiken. Tack för att jag börjar gråta i slutet på japanska dramaserier och skrattar av ren glädje när jag går runt bland tempel, skyskrapor och mysiga restauranger i den oslagbara staden Tokyo.
Tack för att jag får en liten blick in i vad paradiset på Jorden är, när jag ser någon jag älskar djupt in i ögonen.
Tack så himla mycket.
Nuet är ju allt.




Vad kvinnor vill ha





A crust of bread and a corner to sleep in,
A minute to smile and an hour to weep in,
A pint of joy to a peck of trouble,
And never a laugh but the moans come double;
And that is life!

A crust and a corner that love makes precious,
With a smile to warm and the tears to refresh us;
And joy seems sweeter when cares come after,
And a moan is the finest of foils for laughter;
And that is life!


- Paul Laurence Dunbar




När jag stod där och såg henne rakt in i ögonen, var det som att alla föreställningar jag någonsin haft om hur romantisk kärlek ska vara, bara föll. Det var som att jag förstod något otroligt viktigt. Jag kände en värme som jag aldrig känt förut, men framförallt visste jag just då att äkta kärlek handlar om omtanke.
Det finns så mycket mer än bara ett utseende; så mycket mer än att bara ragga.
När jag såg in i hennes ögon, djupt, visade hon mig vem jag är.


Om jag ska vara ärlig så har romantisk kärlek alltid varit någonting jag gått runt och tänkt på. Ända sedan jag var en liten, liten pojke.
Jag har sett mig själv med en vacker tjej i mina dagdrömmar, sittandes tillsammans på en klippa vid en stilla sjö, älskandes varandra på ett sådant sätt som de gör i alla hollywoodfilmer och japanska draman.
I så stora delar av mitt liv har det här sökandet efter en annan att dela passionen med varit det enda som funnits i mitt huvud. Så många beslut jag gjort, har jag gjort i hoppet om att hitta henne.
Och samtidigt som det många dagar känts så underbart att drömma, har det ofta varit plågsamt.
Vad är det kvinnor vill ha, egentligen?

Självklart finns det inget svar på den frågan. Självklart är alla olika - kvinnor, och män, är inte alla lika för att de tillhör det ena könet eller det andra. Eller, det tror inte jag i alla fall. Kanske finns det naturliga skillnader - vad vet jag? - men jag tror i grund och botten att det handlar om individer; vad kärleken betyder för varje enskild människa.
Dock tror jag - och det är det som jag vill förmedla med den här texten - att jag i så lång tid har fokuserat på allt annat än det som verkligen betyder något för mig, och för en annan.
Fram tills bara för ett tag sedan, var kärlek till en kvinna för mig något som handlade om hur man skulle se ut och bete sig. Hur mycket jag än ville förneka det, så låg min fokus i att hitta ett sätt att förföra kvinnor på, och att alltid vara jättesnygg var otroligt viktigt.
Nu ser jag det på ett annat sätt - nu känner jag att den riktiga romantiken ligger i ärlighet, givande och respekt - långt ifrån vad "jag-måste-ligga-med-henne-ikväll-för-att-jag-känner-mig-desperat"-tankar heter.

Jag har ganska många gånger de senaste åren fått höra att jag ser bra ut. Det kanske låter som att jag säger det här för att få bekräftelse, men så är det inte - för hur otroligt glad jag än är att folk faktiskt verkar tycka det, är det just att flytta fokusen från det yttre till det inre som mitt liv handlar om nu. En del säger att det är en myt att de flesta tjejer skulle tycka att utseendet är jätteviktigt - och så hoppas jag verkligen att det är.
För just nu betyder ingenting någonting, förutom att vara den jag är, och bygga min inre styrka genom positiva tankar, meditation och sådant. Javisst, det är klart att jag ofta drömmer om att träffa en underbar partner att dela mitt liv med, men nu ser jag det som att jag vill ge den jag verkligen är till andra människor för att få dem att må bättre, och på så sätt så kommer jag ju hitta den vackraste romantiska kärleken. För jag kommer lyssna, vara intresserad; vilja stärka och ge, istället för att bara ge upp mig själv i min desperation om att ha en flickvän.
För vad är en flickvän, om jag inte älskar henne på riktigt och jag, precis som hon, inte känner mig fri för den jag är i förhållandet? Vad är ett sexigt utseende mot ögon som talar från hjärtat?
Det är klart att det ena inte utesluter det andra, men nu känner jag att jag på riktigt vet vad jag tycker är viktigast.

Och det är nu himlen öppnar sig. Det är nu jag vet hur mycket positiv kraft jag har - att jag inte är beroende av någon annans kärlek till mig, utan istället kan hjälpa en annan att känna sig fri, oberoende och kraftfull. Jag vet att jag är den jag är, och att livet alltid kommer att hjälpa mig. I motbetalning arbetar jag aktivt för att känna en balans i tillvaron. Och istället för att få ångest av alla vackra ansikten på modegatan Takashita-dori i Harajuku, ler jag för mig själv och vet att vi alla är människor som söker efter samma sak: respekt, givande, snällhet, glädje, närvaro, hopp och tro.
Om jag ska vara ärlig, så är nog det vad kvinnor vill ha.


Mitt hjärta är en vacker trädgård




People are unreasonable, illogical and self-centered.
Love them anyway.
If you do good, people will accuse you of selfish, ulterior motives.
Do good anyway.
If you are successful, you will win false friends and true enemies.
Succeed anyway.
The good you do today will be forgotten tomorrow.
Do good anyway.
Honesty and frankness make you vulnerable.
Be honest and frank anyway.
The biggest person with the biggest ideas can be
shot down by the smallest person with the smallest mind.
Think big anyway.
What you spend years building may
be destroyed overnight.
Build anyway.
People really need help but may attack if you help them.
Help people anyway.
Give the world the best you have
and you might get kicked in the teeth.
Give the world the best you've got anyway.


- Anonym


Mitt hjärta är en vacker trädgård, tror jag. Jag säger inte det för att jag menar att jag är bättre än alla andra, utan för att jag verkligen tror på det.
Och det är ju ingen som kan säga att det inte är det.
Det är ju bara jag som vet om det är sant eller inte.

I min trädgård i mitt hjärta, är allt stillsamt och underbart blomstrande. Stora gröna ängar blandas med fontäner som sprutar klart vatten, och på himlen finns bara några få, vackra moln. Annars skiner solen altid upp den kyligt friska luften.
För mig är det här en sanning.  För jag vet, när jag iband undviker att känna mig som en utstött västerlänning i en gigantisk stad av nästan bara japaner - och när jag känner mig pinsam för att jag inte alltid kan säga det jag vill säga på språket som talas här - att det bara finns ett paradis, och en lycka.
Och det är, hur många gånger det än må ha sagts, den lyckan och det paradiset som finns inom mig.

Jag glömmer ofta bort vilken kraft mina tankar och känslor har. Jag kan ju faktiskt, logiskt sett, välja vad jag ska tänka på. Eller det känner jag mig i alla fall säker på, vadän andra säger till mig ibland.
Men med mycket kraft kommer också mycket ansvar, och det ansvaret är att se till att mitt hjärtas trädgård sköts om. Jag är min egen trädgårdsmästare; och jag kan välja att hela tiden varsamt plantera och vattna de finaste av blommor; se till att inte skräpa ner på gångvägarna, och putsa väggarna till de fina slottsbyggnaderna i landskapet. Jag har friheten att älska, prata gott om andra, stå för det jag verkligen tro på, och vara ärlig.
Och framförallt kan jag välja att ge mig själv all den kärlek jag någonsin vill ha, eftersom den nog aldrig kommer gå att hitta utanför mig själv på samma sätt.

Min kompis Daniel kom hit till Tokyo under tre veckor, och en dag bestämde vi oss för att klättra Japans högsta berg, Mount Fuji.
När vi, klockan fyra-fem på morgonen, satt på bergssluttningen och såg en skinande och förlåtande sol gå upp över ett hav av moln, då blev allt så klart för mig.
För precis på samma sätt som att solskenet alltid finns där ovan molnen, hur grå en dag än må vara, så finns min lycka alltid inom mig hela tiden.

Ibland glömmer jag bort vägen; men jag vet hela tiden att den finns där, att jag kommer att hitta den - och till slut står jag intill grindarna.
Jag kan alltid vara där om jag vill - sitta på en bänk i mitt eget hjärtas trädgård; i en grönska som aldrig vissnar.



Ström av medvetenhet




Memory is a funny thing. When I was in the scene, I hardly paid it any mind. I never stopped to think of it as something that would make a lasting impression, certainly never imagined that eighteen years later I would recall it in such detail. I didn't give a damn about the scenery that day. I was thinking about myself. I was thinking about the beautiful girl walking next to me. I was thinking about the two of us together, and then about myself again. It was the age, that time of life when every feeling, every thought came back, like a boomerang, to me. And worse, I was in love. Love with complications. Scenery was the last thing on my mind.

- ur boken "Norwegian Wood" av Haruki Murakami



Den bästa poesin måste nog vara skriven direkt från hjärtat, och på ganska kort tid, kan jag tänka. Kan äkta, och brutalt ärlig skönhet komma från något annat än ren inspiration? Går det verkligen att bara intellektuellt tänka sig till en klassiker; ett mästerverk - vare sig det är en dikt, en bok, en film, en låt eller ett spel?

För mig så handlar skrivande, och livet, mer och mer om att bara följa med flödet. Inte strömmen, utan flödet som bara finns där, och som visar sig till exempel i fredags, då jag och André i min skola sjöng två låtar live på skolans sommarfest. Då var det bara flow, och även om vi inte satte alla texter perfekt, så kändes det så bra, så bra, och vi fick mycket uppskattning.
  Det är samma sak när jag skriver de här blogginläggen. De är skrivna utan att tänka efter så mycket, och det är av en enkel anledning - det berör på ett helt annat sätt än det i lång tid genomtänkta. För mig, i alla fall. Texter som jag skriver nästan som James Joyces klassiska stream-of-consciousness-sätt, får mig att senare komma tillbaka till den känslan och de tankarna jag hade just då, när jag skrev ner orden, Jag vet att författaren Stephen King skapar historier på det sättet - han redigerar inte sina flödesmanus förrän flera månader senare.
  Kan äkta, bra konst komma från något annat än det naiva, intuitiva hjärtat?
  Kanske. Kanske inte.

Och det får mig att bli så glad när jag tänker på det. När jag sitter här med min kompis Daniel som precis kommit för att hälsa på från Sverige. Det får mig så glad, för hur bra jag än må ha det på ett ytligt plan, kan jag ibland hitta saker att klaga på i allt. Och därför ger det mig så mycket glädje och hopp att försöka leva utan att tänka så mycket - att gå fram till den där vackra tjejen, eller prata med den där japanen på krogen, utan att reflektera över vad som möjligtvis kommer att hända. Är inte det frihet, så säg? För mig är det det, även om det kan vara bra att ha en balans också.

En kär nyfunnen vän blev väldigt berörd, om än på ett inte hundra procent positivt sätt, av det jag skrev i mitt förra inlägg. Och det är också ett bevis på varför att leva i nuets möjligheter är något så häftigt för mig - människor verkar ta det jag skriver till sina hjärtat på ett helt anat sätt än annars - antagligen för att jag själv då är så ärlig med vad jag verkligen tycker och känner.
  Ingen behöver hålla med mig, men det är kul att veta att en del läser och till och med tänker på det jag skriver.
  Jag är jättetacksam för det.

Och nu är verkligen hoppet här, känner jag. För jag vet att jag kan hitta solskensstrålar inom mig, hur jobbigt det än känns ibland. Jag, Daniel och några andra kompisar panerar att bestiga Mt. Fuji under nästa vecka, och jag och Daniel planerar att se Lejonkungen-musikalen här i Tokyo. Och på annat håll blommar den romantiska kärleken, om än fortfarande som en dimma som jag vill se klart i.
  Framtidstro är mycket, men nuet känns ännu viktigare. Det känns som allt alltid är bra och okej i nuet; så jag hoppas att nå det paradiset oftare.

Kärleken är ju, visst?


Vem är jag?

 

 

 

 

Vem är jag?

  Det är det jag undrar när jag vandrar runt på gatorna här och söker bekräftelse av så underbart vackra japanska kvinnor vilkas skönhet jag inte ens i mina vildaste drömmar skulle kunnat förstå.

  Vem är jag? Jag undrar det, för jag vet ju någonstans att det är min inre kärlek som är det viktigaste - att jag inte behöver någon alls egentligen - men ändå oroar jag mig så mycket för varför, varför, VARFÖR jag aldrig finner den romantiska kärleken. Varför - jag som ju är bra för den jag är och så snygg och så rolig och så underbar som mina föräldrar sagt, men ändå inte vågar bemöta den där blicken av lust och flört och därför kanske inte haft någon framgång på den fronten.

  Vem är jag? När jag studerar så mycket japanska hela tiden - så hårt - men ändå aldrig känner mig nöjd.

  Vem är jag?

  Egentligen?

 

Jag vet att det finns dem som tycker att mina blogginlägg är alltför abstrakta; att jag borde skriva mer om det som faktiskt händer mig på ett konkret plan istället för att få utlopp för mina känslor och inte ta med de där fyllebilderna från den senaste karaokekvällen.

  Men nej, DET är inte jag. Det är någon annan, någon som bloggar på ett annat sätt, och som inte ser det här som ett sätt att kunna fråga livet om vad jag ska göra, vad svaret på allt slut på allt lidande är.

  För det är det jag sysslar med här, det är det som jag är, det är det jag brinner för och det är det som är mitt bröd och vatten när livet känns som en tom och kal cell i ett nergånget fängelse.

  Det är jag otroligt tacksam över. Min förmåga att kuna uttrycka mig ärligt med ord och på sätt kanske rena min själ och bli fri.

 

Nu har jag inte mycket pengar kvar, och min laptop gick sönder för tre veckor sedan. Så jag promenerar runt och känner mig ibland som ingenting och ibland som en ängel i paradiset.

  Och jag lever på de vackra orden och känslorna som mina föräldrar och mina vänner förmedlar till mig - de som får mig att veta att jag ÄR okej, att ALLT är bra, att jag är så älskvärd.

  När de säger det tror jag dem - när jag själv och en hel värld säger att allt yttre är det viktigaste, då tror jag inte på det.

 

Så det här är mitt evangelium, samtidigt som det är min bön - samtidigt som det är jag. Jag har varit här i Tokyo i över ett halvår nu, och jag har ingen flickvän, inte så många japanska kompisar, och skulle kunnat vara så mycket bättre på språket.

  Men jag kan välja att se det jag har gjort också, det jag är - och det är mitt livsbränsle.

  Någonstans, bortom alla eyelinade, erotiska ögon och vikten av att vara populär och ha mycket pengar, där finns en röst - en ängel - som säger min sanning till mig, som säger och säger och säger att DU ÄR BRA JONATHAN.

 

Och det är allt jag behöver veta.

 

Tack, tusen tack.

 

 


Den otroliga vandringen





If we could see the beauty of a single flower clearly, our whole life would change.


- Budda


Jag har upptäckt en ny hobby - att bara vandra runt och uppleva och utforska platser.
  I tisdags åkte jag till hamnstaden Yokohama som ligger cirka en halvtimme med tåg söder om Tokyo.
  Jag gick runt i staden i bra över fyra timmar utan någon destination. Jag visste bara, sedan innan, att det ligger ett område med en nöjespark nära vattnet, så dit gick jag.
  När jag promenerade runt i de pittoreska bostadsområdena, bland de höga husen och de vackra floderna, blev jag alldeles tårögd. Jag fick en känsla av att "det här är livet Jonathan; det här är din mening här på Jorden."
  Och någonstans tror jag att det faktiskt kan vara så.

Just nu, när jag skriver ner det här i min anteckningsbok (det du läser har jag såklart skrivit in via datorn), är det torsdag, och jag är i Shibuya, vid den kända Hachiko-hund-statyn.
  Det var verkligen jättehett idag, men jag bestämde mig för att ta en och en halv timmes promenad hit. Helt enkelt därför att jag känner att röra på mig och få luft är bra för kroppen och rensar tankarna, men också för att jag tycker att det är så underbart att uppleva världen, och speciellt Tokyo som jag har privilegiet att bo i, på riktigt.
  På vägen hit till Shibuya, ryckte en kvinna tag i min tröja och frågade om hon kunde få prata med mig. Jag svarade ja, och hon presenterade sig och frågade om mitt namn och vad jag gör här i Japan. Och efter att jag hade svarat att jag går på en språkskola här, stod hon helt tyst och tittade runt lite generat.
  Hon kanske ville att jag skulle säga något mer, men det gjorde jag inte direkt, utan sa att jag var på väg hem för att plugga, så jag hade inte riktigt tid.
  Efter jag vinkat hejdå till henne, kändes det väldigt bisarrt och annorlunda, men väldigt häftigt. Hon vågade ju faktiskt ta kontakt med mig spontant - bara sådär - och även om det finns en del av mig som säger att jag inte borde ha "flytt" från situationen, så dömer jag inte mig själv - jag blev ju totalt överraskad, och visste verkligen inte vad jag skulle säga.
  I alla fall, växte jag nog lite som människa efter den händelsen. Och jag hade aldrig fått vara med om det om jag inte vågat trotsa den tropiska hettan och ta en långpromenad av ren inspiration.

För mig har att gå runt i Tokyo och dess omnejd varit livsviktigt. Så många tankar som fått mig avslappnad, har kommit till mig som från ingenstans.
  Jag har - och jag vet inte hundra procent varifrån jag fått det - förstått att alla människor i hela världen söker efter att bli älskade och accepterade för dem de är, hela tiden - att allt alla gör, vad det än är, är ett medel för att hitta den glädjen och det lugnet i sig själv.
  Jag har ingen aning om det verkligen är så, men det verkar rimligt, och det ger mig mycket hopp om människor, och hjälper mig att försöka se det goda hos folk istället för att tänka att vissa bara är dumma och vill mig illa. Kanske är det så att allt som inte är så kallade kärleksfulla handlingar, är byggda på osäkerheter och dålig självkänsla. I så fall är nog det bästa att försöka förlåta andra, istället för att ogilla dem, och spä på deras egna nedlåtande syn på sig själv.
  Jag vet inte, men det verkar rimligt.
  Det enda jag vet med all säkerhet just nu, är att när jag en lördageftermiddag strävar runt i stillsamma bostadskvarter i Nakano, skrattar jag ibland högt av glädje. Och det är samma glädje som jag kände när min mamma och pappa höll om mig och tröstade mig när jag var liten; samma känsla som i Hayao Miyazakis filmer, Haruki Murakamis böcker och Stevie Wonders musik.
  Ibland är det en otrolig vandring bara att gå utanför dörren, långsamt ta steg för steg och se var man hamnar. Det är alldeles gratis, men för mig värt mer än någonting som kan köpas för pengar.



Totoro




If I can stop one heart from breaking,
 I shall not live in vain;
 If I can ease one life the aching,
 Or cool one pain,
 Or help one fainting robin
 Unto his nest again,
 I shall not live in vain.


- Emily Dickinson


På lördag ska jag antagligen träffa den japanska tjejen Yoshie, och någonstans är jag rädd. Kanske rädd för kärleken, eller kanske rädd för mig själv. Jag vet inte riktigt. Jag vet bara att jag just nu sitter i en lägenhet på elva kvadratmeter, medan regnet så sakta rinner ner för fönstren utanför, och jag undrar vad livet handlar om. Som alltid, kanske, men det gör inte frågorna mindre viktiga.
  Men jag har sagt det förut, och jag står för det: Jag vet att romantisk kärlek är något mer än det som alla tidningar och MSN-förstasidor skriver om. Jag vet att när jag bara är mig själv, och istället för att bara ha sexuella tankar i huvudet vågar släppa mig lös till den där andliga eller emotionella dimensionen som omringar oss, det är då det går bra och det är då äkta och ljuvlig romans uppstår.
  Att se henne, att lyssna på henne, att vara där. Inte större eller bättre eller mer viktiga än några andra, utan påminnandes om att vi alla är lika vackra.
  För det är vi.

Och hur mycket mina bristande japanskakunskaper än skulle kunna utgöra ett problem, vet jag att det inte är något som skulle kunna få mig att falla. För vad är några ord mot kärlekens språk; vad är blott glosor mot en blick som säger "jag älskar dig" på riktigt? Vad är egentligen något vi kan ta på, mot den där underbara, heliga, oändliga och förlåtande känslan när vi bara vill gråta, för vi vet att nu förstår vi precis vad det handlar om?
  Jag hade en sådan stund efter att jag, tillsammans med min kära kompis Daniel Eyre hade varit på Studio Ghibli-muséet i pittoreska Mitaka här i Tokyo. När vi gick in i muséet hade vi fått biljetter till en specialvisning av en Hayao Miyazaki-kortfilm, och den här gången var det i samma universum som den underbara "Min Granne Totoro".
  Jag minns att efter jag hade sett den helt gudomligt livgivande kortfilmen, som kretsade kring den yngsta systern i familjen som originalfilmen handlar om, ville jag bara gråta floder och skratta högt på samma gång. Jag kände ett lugn som inte var av denna jord; en ordlös, tyst, viskande röst som sa att "Det här, Jonathan, är världen såsom den är på riktigt, under alla pretentioner och osäkerheter."
  Och jag förstod på riktigt. Jag fattade vad kärleken är. Kärleken utan sorg, och utan exklusion av andra människor. Kärleken som gör att både jag, min femåriga lillasyster och en gammal dam på 90 år kan le lika mycket åt samma film.
  Hayao Miyazaki är ett geni, eftersom hans filmer innehåller något så otroligt viktigt - de är fyllda av ett glädjebudskap rakt från hjärtat, och de har fått mig att resa hit till Japan och bosätta mig här.

Så självklart finns det ingenting att vara rädd för, egentligen. Självklart tycker jag verkligen om Yoshie för den hon är, och det är det enda som spelar någon roll. Hon kan strunta i mig totalt, och jag kommer inte bli sur, för om hon vill det är det hennes val och eftersom jag gillar henne, vill jag att hon ska göra det hon vill.
  Och jag gillar henne egentligen inte mer än någon annan, för jag har förstått att kärlek är det ENDA vi behöver. Eller jag behöver, i alla fall.
  Det är ett faktum för mig.
  Pengar, materiella ting; ett statusfyllt jobb. Vad är det? Vad kan att äta en dyr lunch varje dag vara mot att se skönheten i allt, se människor för vilka de är och bara njuta av att vi lever i Universums vackraste värld? Vissa kommer att tycka att jag pratar hippieprat, att det är alldeles för flummigt - men jag kommer stå fast vid min sak tills den dagen jag dör.
  Vi är alla underbara, och vi vill alla ha kärlek. Det är vad det här livet handlar om, vare sig vi ser det eller inte.
  Och det är inte för att låta dömande, utan för att stärka självkänslan och den inre glädjen hos människor som kanske inte känner sig så starka.
  Jag vill ge dem en solig äng där de kan lägga sig under ett träd och lyssna till en sång som går "Totoro, Totoro...".
  Och jag vill ge dem frihet.
  Precis som allt handlar om.



Här kommer solen




Little darling
The smile returning to the faces
Little darling
It seems like years since it's been here

Here comes the sun, and I say
It's all right



Jag vill bara vara den jag är, hela tiden. Det är det jag lever för, i varje sekund, i varje minut. Jag vill bara leva här och nu, insupa varje detalj i min omgivning och se på världen såsom det vore himlen, och hur kan jag göra det på bästa sätt?
  Det finns en anime- och mangaserie som heter "Lovely Complex", och det är ett ord för att beskriva den jag känner mig som på ett väldigt bra sätt. Kärlekskomplex. En kille som hela sitt liv har suktat efter den romantiska kärleken, men inte fått den. En kille som tänker på närhet varje dag - lever genom den - men ändå inte vill känna att han kräver något av någon.
  Det är därför det är ett komplex. Och hur mycket jag än tänker på det, blir jag aldrig riktigt klok. Vilken är den rätta vägen? Är det att gå runt som om man inte var intresserad av någon, för att på så sätt utsända en energi av sexig arrogans? Eller är det bästa att vara den naiva, suktande människa jag faktiskt trots allt är, även fast det kan leda till många känslor av att vara underlägsen, och att det visar att jag inte är så cool, enligt samhällets premisser?
  Vem är jag, och vad är det sanna sättet?

Just nu skriver jag ömsom totalt ärliga, ömsom bomullsinlindade SMS till en otroligt söt tjej vid namn Yoshie. En tjej som jag ju var på dejt med i förra måndagen, och som på ett sätt fick mitt hjärta att smälta med sitt givmilda och lyssnande sätt att vara på.
  Och någonstans tror jag, eller vet, att jag är kär på riktigt. Eller är jag det?
  Vad är kärlek egentligen? Alltså kärlek, som i tankar om fallande körsbärsblad i vinden ackompanjerade av stråkar någonstans i bakgrunden, med Amor svävandes ovanför, skjutandes pilar för att skapa den mest vackra romansen? Vad är det? För visst måste väl det mitt hjärta förtäljer, hur mycket lidande det än bär med sig i sina slag, vara något som säger vad som är det bästa för mig? Eller är jag bara en kärlekskrank, oerfaren och 20-årig kille i en av världens största städer, drömmandes om kyssar lika vackra som i Hollywoods mest framgångsrika filmer?
  För jag vill vara där med henne, se henne, lyssna på henne - skapa en relation där jag säger att "jag älskar dig för den du är, vad du än säger och vad du än gör". Men samtidigt är jag rädd att jag binder upp mig för mycket i tankarna, skapar för stora pretentioner, som kan falla på en sekund om det visar sig att hon inte skulle trivas i mitt sällskap.
  Det kanske är den mest frågade frågan till Gud, Universum och allting - "Vad ÄR kärlek???" - men just nu vet jag bara vad jag känner; vilka lustar min hatachi-själ brinner med, och det är det enda jag kan utgå ifrån.
  Och det är därför jag skriver så här, ärligt, utan att egentligen bry mig så mycket om vad någon kommer att tycka. Det är för att jag är jag är jag, och vadhelst någons åsikt skulle vara, skulle det aldrig ta ifrån sanningen som finns i det innersta av mig.
  Sanningen som glöder av romantik, och strävan efter att känna mig fri.

Så jag går in på Youtube, söker på "James Taylor" och lyssnar på hans och virtuoscellisten Yo-Yo Mas version av Beatles älskade "Here Comes the Sun".
  Jag gör det för att texten talar om det som är på riktigt: Jag är bra för precis den jag är, vare sig det går bra för mig med  Yoshie eller inte, till och med om ingen plötsligt skulle vilja prata med mig. Jag är bra för den jag är; som jag har varit sedan födseln.
  Och när jag är som mest nere i mörka tankar, sluter jag ögonen och ser en stor marmoraltan framför mig, upphöjd i skyarna, med klarblå himmel och moln omringandes platsen. Jag ser mig själv, sitta i ett vitt skynke, som vore jag ur grekisk mytologi, och någonstans där uppifrån skådar jag en ängel som sakta rör sig mot marken. Hon har inga vingar, men är den vackraste människa jag sett. Inte för hennes strålande uppenbarelse, utan för att jag känner förlåtelsen.
  Hon böjer sig fram emot mig, kysser mig på pannan och säger med de ömmaste orden: "Jonathan, du är så bra. Det är okej nu, det är okej."
  Och jag vet vad kärlek är.




Hur man får vänner och influerar människor




''Twas battered and scarred, and the auctioneer
Thought it scarcely worth his while
To waste much time on the old violin,
But held it up with a smile.
"What am I bidden, good folks," he cried,
"Who'll start the bidding for me?"
"A dollar, a dollar," then two! Only two?
"Two dollars, and who'll make it three?
"Three dollars, once; three dollars, twice;
"Going for three..." But no,
From the room, far back, a gray-haired man
Came forward and picked up the bow;
Then, wiping the dust from the old violin,
And tightening the loose strings,
He played a melody pure and sweet
As a caroling angel sings.

The music ceased, and the auctioneer,
With a voice that was quiet and low,
Said: "What am I bid for the old violin?"
And he held it up with the bow.
"A thousand dollars, and who'll make it two?
"Two thousand! And who'll make it thee?
"Three thousand, once; three thousand, twice;
"And going and gone," said he.
The people cheered, but some of them cried,
"We do not quite understand
"What changed its worth?"
Swift came the reply:
"The touch of a master's hand."

And many a man with life out of tune,
And battered and scarred with sin,
Is auctioned cheap to the thoughtless crowd,
Much like the old violin.
A "mess of potage," a glass of wine;
A game - and he travels on.
He is "going" once, and "going" twice,
He's "going" and almost "gone."
But the Master comes and the foolish crowd
Never can quite understand
The worth of a soul and the change that's wrought
By the touch of the Master's hand.

- Myra B. Welsch



På tisdag ska jag gå på dejt med en japansk tjej som jag träffade i lördags.
  Jag är såklart nervös; hon är vacker och trevlig, och dessutom pratar hon inte engelska alls.
  I kroppen har jag en pirrig känsla; men eftersom jag inte känner den här tjejen än, vill jag inte kalla det som bubblar i magen just nu för kärlek. Det är ju självklart, på ett sätt, kärlek jag känner - jag är attraherad av henne och ger henne på så sätt mitt gillande - men det känns inte som att de romantiska tankarna jag har är samma sak som djup förälskelse.
  Det som jag tänker på är om hon kommer gilla mig eller inte. Kommer hon tycka om mig för den Jonathan Hedtjärn jag verkligen är, eller är jag inte tillräckligt cool eller manlig i hennes ögon? På papperet är jag ju faktiskt en tönt när det kommer till romantisk erfarenhet, och skulle jag beskriva mig själv så skulle nog många inte placera mig i det klassiska facket för vem en riktig Don Juan är.
  Någonstans vet jag att det bara finns en sak som är det rätta - att slappna av och bara vara mig själv. Om hon inte kan acceptera mig för den jag faktiskt är innerst inne, då kommer det nog aldrig fungera ändå. Det finns ju så mycket mer, bortom det rent sexuella.
  Men kanske finns det ett ännu bättre sätt att hitta den sanna kärleken. Kanske finns det något som alltid fungerar, och som kommer att få vilken tjej som helst, eller vilken människa som helst, att älska mig bortom alla gränser, såsom jag älskar dem.
  Kanske handlar det bara om att ge, utan att kräva något tillbaka.
 
Det finns så mycket som skulle kunna få mig att må dåligt, även i drömstaden Tokyo. Så många människor jag möter skulle kunna få mig på fall på den mest soliga dagen, och en liten bitter kommentar skulle kunna förstöra flera veckor i det vackra Japan jag bor i.
  Men tänk om jag en dag skulle vakna och inte förvänta mig någonting? Tänk om jag skulle gå runt på stan, precis som jag är - i de kläderna jag själv vill ha, vare sig de är moderiktiga eller inte - och le hjärtligt åt människorna jag såg, utan att vara rädd. Tänk, om jag inte skulle behöva ha någon annans bekräftelse eller kärlek.
  Jag skulle ge glädje, istället för att be om den.
  Är det inte så himla logiskt, egentligen? När jag ser på ett barn som jag tycker är otroligt sött, eller beundrar en solnedgång på stranden, då älskar jag bara. Det känns som att tiden står stilla, och jag mår så bra. Jag kan ha mått så dåligt innan, men det där glädjefyllda leendet från fyraåringen eller stillheten vid vattnet  får mig avslappnad på en sekund. Jag ber inte att barnet eller solen ska älska mig, utan gillar bara, och märker vilket lugn det ger mig i utbyte.
  Det går ju inte att ge något man inte har, så jag tror det bästa är att le ofta, och bemöta andra på det mest schyssta och kärleksfulla sättet - precis så som man skulle vilja bli behandlad själv. Även om man inte känner sig trygg i sig själv från början, blir man nog mer och mer glad för varje ärligt leende och komplimang man ger och varje människas ord man lyssnar till för att visa att man bryr sig.
  Och säg mig: hur kan man nå äkta självkänsla, få nära vänner och influera människor på ett bättre sätt?

Tydligen levde en nu framliden chef för en tv-kanal, som alltid, i varje överenskommelse och affärsdeal han gjorde i sin karriär, såg till att den andra parten alltid fick mer och bättre än han själv. Inte för att han kände att han behövde offra sig för att få andras välvilja, utan helt enkelt för att han visste att det man ger från hjärtat, alltid kommer tillbaka till en tusenfalt, samtidigt som han sakta men säker inspirerade och bidrog till en bättre och mer givmild värld.
  Så när jag pratar med den japanska tjejen, så kan jag välja att vara rädd. Jag kan välja att tro att de vackra ord, som är helt ärliga, är överflödiga, och att hon kommer tycka att jag är konstig. Men det kommer jag kanske att ångra på min dödsbädd.
  För jag brukade bäva för att vara för schysst mot andra, i rädsla för att de inte skulle ge mig samma sak tillbaka. Men nu ser jag lite längre, och vet att jag själv blivit stark igen i mörka stunder av människor som aldrig tvekat att dela till sig till mig av deras genuina kärlek.
  Och jag tror inte att någon, någonsin, skulle bli arg eller stött av att höra de magiska orden "du är så vacker, helt enkelt för att du är den du är."
  Jag ser fram emot dejten.




Kärlek för alla.




Krama dig själv





Följande ord stod skrivna på graven till en anglosaxisk biskop i Westminster Abbeys kryptor:


"When I was young and free and my imagination had no limits, I dreamed of changing the world. As I grew older and wiser, I discovered the world would not change, so I shortened my sights somewhat and decided to change only my country.
  But it, too, seemed immovable.
  As I grew into my twilight years, in one last desperate attempt, I settled for changing only my family, those closest to me, but alas, they would have none of it.
  And now as I lie on my deathbed, I suddenly realize: If I had only changed my self first, then by example I would have changed my family.
  From their inspiration and encouragement, I would then have been able to better my country and, who knows, I may have even changed the world."



Idag var jag och handlade lite mat på livsmedelsbutiken i närheten av där jag bor. En av kvinnorna som sitter i kassan där, är ofta lite bitter och inte alls så tillmötesgående som alla andra människor här i Tokyo.
  Jag tänker ibland: är det för att jag är utlänning som hon är så? För att hon har något emot västerlänningar?
  Anledningen till varför jag tänker så är för att jag har hört om att det finns en del, precis som i Sverige, som är ganska konservativa och inte så öppna för andra kulturer.
  Så idag blev jag lite nere och tänkte: "Vad ska jag göra? Jag är ju bara den jag är, jag vill ingen illa och är inte dum. Kan inte hon se det?". Efter ett tag sköljde dock en annan tanke över mig som en varm våg på en kylig strand:
  Det spelar ingen roll vad hon, om hon nu ens bryr sig, tycker om mig. Inte vad någon annan har för åsikt om mig heller. Det finns bara en sak att göra - jag måste krama mig själv.

Ibland när jag gått runt på stan bland alla vackra och söta tjejer, har jag tänkt att jag måste framstå som cool för att få blickar på mig. Jag har tänkt att om jag bara ser riktigt snygg ut, kommer flickor att gilla mig mer; tycka att jag är mer attraktiv. Men när jag har haft de tankarna, har jag liksom satt på mig en osynlig mask. En mask som tyngt ner mig, och inte visat den glada och passionerade Jonathan jag är, fullt ut.
  Nu har jag börjat förstå att kärleken kommer när man minst anar det. För det är när man inte suktar efter den och försöker göra om sig själv som den kommer - den kommer när man bara är avslappnad och är så som man vill vara.
  Det är dock inte lätt att vara helt naken i sitt sätt att vara hela tiden. I en värld där människor med stenansikte, som är rationella och styrande utan intentioner av kärlek, ofta får respekt på grund av att andra känner sig underlägsna, måste man våga vara glad, snäll och trevlig. I en värld av tuffhet är det viktigt med ett leende.
  Och jag kommer att, från och med nu, leva för den jag vill vara fullt ut. För det mår jag bäst av. Och det är det som i längden verkligen betyder något. Det kanske är svårare än att anpassa sig till normer, men låt det vara så i så fall. Låt hon i kassan i livsmedelsbutiken tycka att jag är en västerlänning som infekterar Japan. Jag tänker stå med huvudet högt och ge henne ett leende tillbaka.

Snälla, se dig själv i spegeln, och ge dig själv all kärlek du bara kan. För du, som jag, är en så älskvärd person bara för att du är precis den du är. Och det spelar ingen roll vad du har gjort förut - hur mycket du än ångrar det - det enda som spelar någon roll är nu. Det är helt logiskt. Allt som händer, händer precis nu.
  Det kanske låter som en smörig Michael Jackson-låt, men låt oss börja se på oss själva och andra med glädje. Det finns ingen att döma, för alla gör vi vårt bästa, hela tiden.
  Se personer för det de är. Alla är barn inuti, och alla har gråtit av sorg, varit kära, rädda och skrattat av glädje precis som du.
  Älska, förlåt och krama dig själv - bara för att du är du.



Angela Aki sjunger sången "Tegami" ("Brev") inför japanska högstadieelever.
Sången handlar om ett brev till henne själv som 15-åring.



RSS 2.0