Krama dig själv





Följande ord stod skrivna på graven till en anglosaxisk biskop i Westminster Abbeys kryptor:


"When I was young and free and my imagination had no limits, I dreamed of changing the world. As I grew older and wiser, I discovered the world would not change, so I shortened my sights somewhat and decided to change only my country.
  But it, too, seemed immovable.
  As I grew into my twilight years, in one last desperate attempt, I settled for changing only my family, those closest to me, but alas, they would have none of it.
  And now as I lie on my deathbed, I suddenly realize: If I had only changed my self first, then by example I would have changed my family.
  From their inspiration and encouragement, I would then have been able to better my country and, who knows, I may have even changed the world."



Idag var jag och handlade lite mat på livsmedelsbutiken i närheten av där jag bor. En av kvinnorna som sitter i kassan där, är ofta lite bitter och inte alls så tillmötesgående som alla andra människor här i Tokyo.
  Jag tänker ibland: är det för att jag är utlänning som hon är så? För att hon har något emot västerlänningar?
  Anledningen till varför jag tänker så är för att jag har hört om att det finns en del, precis som i Sverige, som är ganska konservativa och inte så öppna för andra kulturer.
  Så idag blev jag lite nere och tänkte: "Vad ska jag göra? Jag är ju bara den jag är, jag vill ingen illa och är inte dum. Kan inte hon se det?". Efter ett tag sköljde dock en annan tanke över mig som en varm våg på en kylig strand:
  Det spelar ingen roll vad hon, om hon nu ens bryr sig, tycker om mig. Inte vad någon annan har för åsikt om mig heller. Det finns bara en sak att göra - jag måste krama mig själv.

Ibland när jag gått runt på stan bland alla vackra och söta tjejer, har jag tänkt att jag måste framstå som cool för att få blickar på mig. Jag har tänkt att om jag bara ser riktigt snygg ut, kommer flickor att gilla mig mer; tycka att jag är mer attraktiv. Men när jag har haft de tankarna, har jag liksom satt på mig en osynlig mask. En mask som tyngt ner mig, och inte visat den glada och passionerade Jonathan jag är, fullt ut.
  Nu har jag börjat förstå att kärleken kommer när man minst anar det. För det är när man inte suktar efter den och försöker göra om sig själv som den kommer - den kommer när man bara är avslappnad och är så som man vill vara.
  Det är dock inte lätt att vara helt naken i sitt sätt att vara hela tiden. I en värld där människor med stenansikte, som är rationella och styrande utan intentioner av kärlek, ofta får respekt på grund av att andra känner sig underlägsna, måste man våga vara glad, snäll och trevlig. I en värld av tuffhet är det viktigt med ett leende.
  Och jag kommer att, från och med nu, leva för den jag vill vara fullt ut. För det mår jag bäst av. Och det är det som i längden verkligen betyder något. Det kanske är svårare än att anpassa sig till normer, men låt det vara så i så fall. Låt hon i kassan i livsmedelsbutiken tycka att jag är en västerlänning som infekterar Japan. Jag tänker stå med huvudet högt och ge henne ett leende tillbaka.

Snälla, se dig själv i spegeln, och ge dig själv all kärlek du bara kan. För du, som jag, är en så älskvärd person bara för att du är precis den du är. Och det spelar ingen roll vad du har gjort förut - hur mycket du än ångrar det - det enda som spelar någon roll är nu. Det är helt logiskt. Allt som händer, händer precis nu.
  Det kanske låter som en smörig Michael Jackson-låt, men låt oss börja se på oss själva och andra med glädje. Det finns ingen att döma, för alla gör vi vårt bästa, hela tiden.
  Se personer för det de är. Alla är barn inuti, och alla har gråtit av sorg, varit kära, rädda och skrattat av glädje precis som du.
  Älska, förlåt och krama dig själv - bara för att du är du.



Angela Aki sjunger sången "Tegami" ("Brev") inför japanska högstadieelever.
Sången handlar om ett brev till henne själv som 15-åring.



RSS 2.0