2009 liter tårar av oskyldig kärlek





If I had my life to live over, I'd dare to make more mistakes next time. I'd relax; I'd limber up. I would be sillier than I have been this trip. I would take fewer things seriously. I would take more chances. I would climb more mountains and swim more rivers. I would eat more ice cream and less beans. I would perhaps have more actual troubles, but I'd have fewer imaginary ones.


You see, I'm one of those people who lived sensibly and sanely hour after hour, day after day. Oh, I had my moments, and if I had to do it over again, I'd have more of them. In fact, I'd try to have nothing else. Just moments, one after the other, instead of living so many years ahead of each day. I've been one of those persons who never goes anywhere without a thermometer, a hot water bottle, a raincoat, and a parachute. If I had it to do over again, I would travel lighter than I have.


If I had my life to live over again, I would start barefoot earlier in the spring and stay that way later in the fall. I would go to more dance; I would ride more merry-go-rounds. I would pick more daisies.

 

- Nadine Stair, vid hennes dödsbädd

 

 

 

 

Några av mina kompisar minns sina år genom vilken låt de lyssnade på eller vilket TV-spel de spelade under vissa månader.
Om jag ska sammanfatta mitt år här i Japan, från 11:e januari fram tills nu, så behöver jag bara nämna två japanska dramaserier; "Innocent Love" och "1 Litre of Tears", som jag tittade på i våras respektive i slutet av sommaren.
De sammanfattar precis de känslor som gjort 2009 till den kanske viktigaste och mest magiska perioden i mitt liv.

 

En del personen tror inte på någon större kraft än de vi kan se med våra egna ögon eller ta på med våra händer. Men sedan jag har gått runt på Tokyos gator och känt alla dess dofter, klättrat uppför Japans högsta berg Mt. Fuji, kommit mina nära vänner närmare än någonsin tidigare och förlorat mig i ögonen och kärleken hos tjejer jag gillat jättemycket, är jag säker på att livet hjälper oss människor på något sätt. Det har i alla fall hjälpt mig. Hur kunde jag annars få så gott som alla mina drömmar uppfyllda på mindre än tolv månader? Hur kunde jag annars på riktigt börja gråta när jag förstod att jag faktiskt - ja, faktiskt - bodde i Tokyo och fick gå runt mellan dess hus och byggnader varje dag?
Men framförallt, över allt annat, så har det här varit mitt hjärtas resa. Jag har lärt mig mer än vad jag någonsin kunnat tro, blivit starkare i mig själv, och viktigast av allt - känt att jag hittat min egen unika väg. Från att ha kommit till den här gigantiska staden likt en dödlig människa som aldrig sett himmelriket, till att börja ifrågasätta mig själv då jag inte kunnat språket tillräckligt bra för att kommunicera med människor, till att nu vara så himla, himla tacksam över att ha haft möjligheten att vara här - jag vill inte säga att jag är en helt annan människa än jag var i Sverige när jag stod och vinkade av familjen vid Arlanda den 10:e januari, men jag ser på tillvaron på ett helt annat sätt, känner jag.
Jag kan just nu, med handen på hjärtat, säga att mitt liv är ett mirakel och att jag förstått att det enda som egentligen betyder något är att älska, förlåta och vara snäll mot sig själv och andra, eftersom vi alla är människor med våra egna speciella känslor, drömmar och saker vi älskar - och precis därför är vi alla änglar på Jorden.

 

Anledningen till varför jag jämför mitt första år här i Japan med de två dramaserierna jag nämnde tidigare, är att både "Innocent Love" och "1 Litre of Tears" ger mig samma känsla av att vilja gråta av lycka, som jag så många dagar haft när jag fått uppleva atmosfären här. Det är en känsla som verkligen inte går att beskriva och inte går att ta på - en känsla som till och med går bortom magpirret i romantisk kärlek - en känsla som är mer Jonathan Hedtjärn; jag, precis jag; än någon annan. Jag får den varje gång jag ser ett buddistiskt eller shintoistiskt tempel i den här staden; jag får den när jag ställer mig på min balkong en solig dag och ser alla lekande, skrattande barn springa hem från skolan; och jag får den varje gång jag sitter som enda västerlänning i en smockfull tunnelbana och förstår vilket privilegium det här är, och hur rätt det här är för den jag är. Jag har i princip precis tillräckligt pengar från CSN så att jag klarar av att betala hyran, räkningarna, maten och då och då dra ut med mina kompisar på helgerna - men även om mitt kontosaldo inte är jättestort, lever jag i sann rikedom just nu, tycker jag.
Det har lika mycket med att jag bor i samma värld som jag förlorade mig i när jag såg Hayao Miyazakis filmer och läste Haruki Murakamis böcker innan jag kom hit i år, som att livet hela tiden säger till mig: "Jonathan, bara var dig själv och följ ditt hjärta, så blir allting så himla bra, ska du se."

 

Ja, 2009 är lika med tusentals liter tårar av oskyldig kärlek, och det är ett år som jag säkert kommer minnas lika kristallklart om 50 år som jag gör nu. De här månaderna har varit ett bevis för mig om att bortom allt annat, är de vi innerst inne är och våra allra sannaste drömmar, det som betyder mest här i livet. Det är detsamma som ren kärlek, och till dig som känner att du just nu gör något du inte riktigt vill på grund av rädsla, kan jag bara säga att om du bara sår ett litet, litet frö av hopp och tro på att det som ditt hjärta faktiskt önskar är sant och går att uppfylla, kommer ett liv som liknar ett paradis nog att visa sig för dig. Inte för att livet kommer bli perfekt; utan för att även om allt ibland bara känns så jobbigt, så är du varje sekund tacksam för att du faktiskt går den egna, särskilda vägen som du ville från början. Det är riktig frihet, och inspirerar andra oerhört mycket.
Det är min vardag just nu.
Fasiken, vilken underbar värld vi lever i, egentligen.

 


RSS 2.0