Onna no hito


Jag vaknar en lördagmorgon i en liten lägenhet, och huvudet känns tungt eftersom jag lade mig sent dagen innan.
  Vad jobbigt det känns.
  Nej, förresten, vad otroligt skönt det känns.
  För jag öppnar mina stora balkongdörrar och ser bonsaiträd nedanför min terass. Jag ser hemmafruar i kimono som hälsar på varandra, lugn och stillsamt, som om inga bekymmer fanns.
  Tokyo kanske är en stad där mycket händer, men det är också huvudstaden i landet vars hela kultur bygger på en inre stillhet. Ett land som är stolt över sina traditioner och seder, och som jag bara trodde fanns i drömmar och animefilmer men som jag nu förstår är så verkligt som livet någonsin kan bli.

När jag är här omdefinieras begreppet kärlek. När jag är här älskar jag mig själv på ett sätt som är så underbart, men ändå finns en önskan om romantik där någonstans.
  Men det är inte någonting jag kräver, utan det skulle bara vara så härligt.
  Frågan är bara vilket som är bäst att göra - gå runt helt troendes på hoppet och tanken om att när som helst kan den vackraste kvinnan - kireina onna no hito - råka falla in i min famn som om ödet förde oss samman; eller är det mer effektivt att med en ros i munnen ströva runt på klubbarna i Shibuya och blinka flörtigt åt alla som är attraktiva?
  Kärleken - förälskelsen - har inget svar, men det är också lite det som är charmen. Som tjugoårig ung man är det dock ett paradis här med alla rent ut sagt underbara kvinnor som med blyga blickar smälter mitt hjärta i några sekunder i förbifarten.
  Det är ett Amors mecka, men vad är bäst att göra?

Jag tror att allt gott kommer i sinom tid. Eller, det finns där redan, men en dag ser jag allt det vackra och förstår att det fanns vid min tröskel hela tiden.
  Jag tror att jag gör bäst i att älska mig själv för precis den jag är, utan undantag. Jag tror att allt kommer då - hoppet, romantiken och lugnet som inte låter sig störas.
  Det var därför jag åkte hit - för att kunna lära mig språket och kommunicera med folket här; förstå deras modernitet, effektivitet, men främst av allt den själsliga styrka som finns.
 
En dag kommer jag att kunna prata med grannarna, och då kommer ett nytt universum uppenbara sig.
  En dag kommer jag aldrig mer att oroa mig för kärleken, inte heller kvinnor.
  Då förstår jag att det bara finns gott i världen - precis som det är, har varit och alltid kommer att vara.




Bortom allt, vilar kärleken. Och sköna japanska kvinnor med den.



När jag ser skönheten i en ensam blomma klart


Allt är så himmelskt vackert, men ibland glömmer jag bort det. 

Men det spelar ingen roll.


Det är nu jag har chansen att ändra mitt liv. Det är nu jag kan välja att leva i hopp,  och vara tacksam för allt som händer runt omkring mig. Älska den jag är utan gränser - förstå att jag inte alltid är perfekt, men att det just är det som gör mig så underbar.

Jag kan välja att vara fri.



Att bo i en egen lägenhet så långt bort från mitt hemland jag kan komma, har fått mig att tänka mycket på vem jag egentligen är och vad lycka och glädje kommer ifrån. Det känns som att ju mer jag funderar över det, desto mer klart blir svaret: om jag gör det jag vill - av inspiration, passion och inre drivkraft, då kommer jag att nå mitt eget himmelrike, och allt som jag en gång tyckt varit en plåga, blir något jag inte alls oroar mig över längre.


Det som är det bästa, är att det finns där inom mig hela tiden. Det är bara jag själv som väljer om jag vill se skönheten i en ensam blomma klart och le under ett regn av droppar i regnbågens alla färger.

Jag vill se skönheten. Och jag ser den. Jag ser ljuset i förbipasserande vackra japanska tjejer när jag går till och från skolan, jag ser solskenet i de äldre människor som pratar och skrattar med varandra i parkerna. Glädjen omfamnar mig när små skolbarn springer runt och leker i mitt bodstadsområde.



Det finns saker jag skulle kunna vara så rädd och ledsen över.

Men det handlar om hur jag väljer att se det. Det handlar om att jag vet att ingenting utifrån behövs för att jag ska hitta mitt glödande jag, som går genom livet som en vinnare och en man fylld till bredden av kärlek.


Allt älskande, glädje och frihet finns inom mig hela tiden.


Nu ser jag det.

Nu ser jag hur underbart allting är - människorna, naturen, staden.






Tack, nu är jag hel.










Ane Brun - hon vet hur man förmedlar kärlek.





Alla hjärtans lag



Enligt mig är livet underbart. Verkligen. Det ser jag för varje dag när jag är här i Tokyo, och förstår hur häftig vår värld egentligen är, med alla olika kulturer och vackra platser.



Men, ibland tvivlar jag. Ibland känns det som att allt är en enda stor utmaning - att universum testar mig hela tiden, med komplicerade relationer och svåra livsbeslut att ta.

Jag vet någonstans att det är jag själv, genom min syn på och tankar om saker, som skapar det liv jag vill leva. Jag har förmågan att förflytta berg och sprida solsken över allt det jag ser, och jag måste verkligen påminna mig själv om det hela tiden. Att se det goda, och på riktigt förstå att lyckan finns där i varje stund - jag måste bara tro på den och låta den bli en del av det som är jag.



Idag är det Valentine's Day, och här i Japan är den dagen hur stor som helst. Tjejer ger 本命チョコ (honmei-choko)-choklad till sin älskade, och på White Day den 14 mars, ska killarna ge gåvor tillbaka för det de fick i present. Det är reklam för Valentine's Day i alla varuhus och snabbköp, och många tjejer som inte har någon att ge choklad till går runt och känner sig ledsna.



Jag tycker att det är jättebra med en dag där man firar bland de finaste sakerna som finns - romantik - men jag hoppas att inte alltför många mår dåligt över att de ännu inte har hittat sin drömpartner. Jag har ju ingen tjej, och visst kan jag tycka att det är lite tråkigt att inte kunna ha en romantisk middag ikväll, men kärleken är ju till för att må så otroligt bra av, inte för att ha en flickvän eller pojkvän bara för att - tror jag.

Om jag är tillsammans med någon, så vill jag inte ruscha in i ett förhållande bara för att bli av med min singelstatus - jag vill känna att jag gillar min partner för den hon är, och lära känna henne innan det blir alltför seriöst. Det kanske låter som lättare sagt än gjort för vissa, men själv har jag försökt tänka bort "singelskammen" och börjat lita på att jag någon gång kommer att träffa en tjej som det klickar riktigt bra med, och som jag verkligen känner genuin kärlek till.

För om vi bara tänker bort att det är häftigt att kunna säga att man har en flickvän eller pojkvän, är inte förståelse och älskande för den vi är av våra närmaste, allt vi vill ha? Vill vi inte kunna prata med vår partner om allt mellan himmel och jord - glädje och sorg? Är inte det alla hjärtans lag?




Man kan bli kär i vem som helst, tror jag. Om man bara lyssnar till sitt hjärta, så hittar man alltid kärleken till slut.



Det är det som är så underbart.









När jag står i en tom tågstation, vet jag att kärleken kommer.





RSS 2.0