Känsla för stil


Det bästa som någonsin skulle kunnat hända har hänt mig.

Jag har flyttat från mitt trånga rum i det råttbebodda Asakusa-guest houset, och skaffat en lägenhet i Shin-Nakano, precis väster om Shinjuku.

Såhär lycklig och lättad har jag inte varit på länge. Jag kommer äntligen att kunna äta mat hemma (där jag bodde innan bodde det som sagt en råtta i köket), gå eller cykla till skolan (och tjäna över 1000 kr i månaden på att inte behöva ta tunnelbanan), ha en ren och fräsch toalett och kunna sjunga och spela gitarr utan att störa.

Området är dessutom väldigt mysigt och pittoreskt. Till exempel så har grannen, vars hus jag ser från terassen, en trädgård i japansk traditionell stil.


Ja, jag är i himlen på riktigt nu.




Idag, när jag skulle byta tunnelbanelinje vid Ginzastationen, bestämde jag mig för att ta en tripp i det området för att se om det är så ballt som alla säger.

När jag gick runt på en av huvudgatorna fick jag en sån djup lyckokänsla att jag nästan började gråta. För förutom att det slog mig att jag verkligen, till hundratio procent, lever min dröm, så kom jag på hur glad över att jag bor i Tokyo av alla städer.

Allt i Tokyo är stil. Från alla äckligt snyggt designade skyltar till klädstilarna och templen. Staden andas verkligen modernitet och nästa-generation när det kommer till allt som har med mode, design och allt liknande att göra.

Det som gör allt extra coolt, enligt mig, är att saker som vi i Sverige tycker är nördiga, som tv-spel och manga/anime, är en del av hippfaktorn här. Som exempel, såg jag en tjej som satt mitt emot mig på tunnelbanan som var så grymt stilren att jag nästan bara ville dö. Hon hade någon form av stickad poncho med stor krage, fabriksslitna jeans och snygga, svarta skor. Hennes frisyr var uppsatt med snedbena, vilket är ganska vanligt i Tokyo. Det som gjorde henne extra ultra-respektingivande var dock att hon satt och spelade ett Nintendo DS som hon själv hade designat med ett rutformigt, chokladlkinande mönster, rosor ovanpå och snygga mobilsmycken till.

Det, mina svenska vänner, är hur japansk modern känsla för stil är. Allt är tillåtet, så länge det finns en mening med det. Ju mer överdrivet desto bättre - att välja kläder och accessoarer blir en lek, där alla deltagare sporrar varandra och inspirerar med nya kreationer.

Se och lär, Sverige. There's more out there than just blåa fjällrävenjackor.



I Tokyo får alla vara dem de är, och alla är stolta över det. Gamla salarymen läser serier på tunnelbanan och unga, snygga tjejer spelar tv-spel hela tiden. Det är inget fel med det, och alla är lika coola vad man än har för intresse.



Nu ska jag ut och hitta något gott att äta - vi hörs imorgon!










Hikaru i mitt band Hello Monster - japansk cool klädstil personifierad.



Kärlekens språk



Jag trodde att den brinnande passionen skulle slockna, men den har bara blivit ännu större.



Det är mycket jag tänker på - att hitta en kärlekspartner, finna något slags ihållande lugn i mig själv och vilka beslut som är de rätta att ta - men när tankarna virvlar runt som mest så kommer alltid den där barnsliga glädjen till mig.

För mig är Tokyo världens största version av det bästa nöjesfältet, där det häftigaste är gratis. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att jag är här.



Idag tog jag ett svårt beslut - jag sa upp mig från modellagenturen i Roppongi som jag skrev in mig på i förrgår.

Då tänkte jag att det kunde vara riktigt bra att få in extra pengar bara genom att visa upp mig framför en kamera, men efter ett dygn så kände jag att det kommer att ta för mycket tid och fokus från det som jag egentligen är här och har betalat för att göra - lära mig det japanska språket.

I magen känner jag att jag gjorde helt rätt. Eftersom jag korresponderar för en tv-spelssite, spelar i ett rockband här i Tokyo och precis har köpt en akustisk gitarr för att senare kunna söka jobb som trubadur på någon bar eller restaurang, har jag redan så mycket att göra vid sidan av skolan.



Jag vill bli riktigt bra på japanska under det här året. Vare sig jag stannar i ett år till, åker hem eller flyttar någon annanstans, vill jag kunna kommunicera på japanska och läsa manga och titta på anime på originalspråket. Jag vill kunna prata med mina bandmedlemmar, ha möjligheten att ha en japansk flickvän (med tvåvägskommunikation) och helt enkelt bara förstå vad som sägs överallt i staden jag lever i.

Det känns viktigt, men också otroligt kul.



Skolan jag går på kan lära mig mycket, men jag vill också studera på egen hand och hitta min plats och stil i det japanska samhället. De säger att en utlänning aldrig riktigt kan bli japan, och det kanske stämmer, men inget hindrar mig från att försöka mitt absolut bästa att komma in i det här landet och kulturen.




Japanska är ju, precis som rodnande kinder och leende ögon, kärlekens språk - och kärlek är det vackraste som finns.








Kärlekens stad.





Vara mig själv är allt jag kan göra



Varför tvivlar jag egentligen alls, när jag vet hur bra jag är?

Kärleken kommer att komma, det är bara ett faktum. Det som har varit har varit, jag kan bara blicka framåt.


Ibland känner jag mig alldeles för egen. Jag bloggar om känslor, inte om glamouröst Tokyoliv, liksom. Vissa tror till och med att det kan vara fejk.

Men jag är ingen Blondinbella - jag är Jonathan Hedtjärn, och mitt liv är emotionellt.


Kanske var det stjärntecken-glassen jag åt med André, Erika och Lina i Ikebukoro idag efter skolan som gjorde det. Eller så var det var det bara jag själv - jag vet inte, men någonting har fått mig att börja ifrågasätta mig själv riktigt mycket de senaste dagarna.


Jag måste komma ihåg att alltid, alltid, alltid, alltid, alltid tro på att jag är bra bara för den jag är. Det betyder inte att jag kan testa nya saker eller bete sig olika ibland - men jag vill för evigt vara medveten om att jag är den bästa Jonathan Hedtjärn i världen.




 Om jag dör imorgon har jag gjort det när jag levt min dröm och vetat att jag är så värdefull.






Jag kan inte vara mer än den jag är.





Nyckeln till frihet


Jag kan få precis vad jag vill.

Jag har oändlig potential.

Kärleken, och livet, känner inga gränser.



Det har slagit mig att jag verkligen skapar mitt liv utefter hur jag tänker. Allt går ju att se positivt, och alla tankar går att göra till lyckönskningar och optimistiska framtidsvisioner.

Jag sa till mina kompisar i ettan på gymnasiet att "jag kommer garanterat att flytta till Japan efter trean. Inte bara en kort resa, utan för en längre tid".

Titta på mig idag. Jag sitter här i ett litet rum i Asakusa i Tokyo, och jag lever faktiskt min dröm. Varje dag. Visst, jag hade säkert kunna ha det hur bra som helst i Sverige också, men det är inte det som är poängen. Det jag vill säga är att jag har fattat att jag kan göra precis vad jag vill, bara jag tror på det, visualiserar det och genomför det med massor av inspiration och passion.

Mitt liv är menat att vara ett nöjesfält. Kanske med vissa farliga och läskiga attraktioner ibland, men på det stora hela någonting fyllt av glädje, skratt och njutning.



Det kom till mig idag. Som alltid, på väg hem med tunnelbanan. Den här gången på Yamanotelinjen, efter ett rep med Hello Monster.



Så jag går runt bland alla skyltar, reklamer och traditionella monument, och bara ler. Ler åt hur bra allt är ordnat. Ler åt att jag, och alla andra människor, är framtiden.




Vi kan välja att göra det vi vill och sprida kärlek i världen.

Tokyo är min dörr, och hela livet min nyckel till frihet.






Shibuya crossing - en av nycklarna till frihet.

Bekräftelse


"Den här bloggaren bloggar från Japan, men hade hade lika gärna kunnat ligga i en mellansvensk stad och hittat på alltihop. Jag vill se bilder!!! Coola bilder! Japan är ascoolt, massa färger massa ljus massa blinkblink överallt! Som det inte är en enda bild på.

Lär dig av Carolina Gynning, she knows how it's done."

Skrivet av Småbloggskommentatorn 23 januari 2009 klockan 07:26



Haha, någon har tipsat om min blogg till Småbloggskommentatorn, som tycker att jag inte är tillräckligt flashig i mina två första inlägg (give me some time, will ya?) och vill att jag ska spana in Gynnings blogg på stureplan.se för att lära mig hur man visar att man verkligen är i Tokyo.


Saken är bara, att även om jag är superglad att min blogg redan fått så mycket uppmärksamhet, så struntar jag fullständigt i om jag får andras bekräftelse eller inte - jag menar, att söka mitt inre lugn är ju en av de största anledningarna till varför jag har valt att åka till Japan.

Och det bästa med Tokyo är tyvärr inte neonskyltarna - det är respekten, kreativiteten, stilen och den buddistiska stillheten.



Det är väldigt intressant att just den där kommentaren kom just nu, för när jag satt på väg hem med tunnelbanan på Ginzalinjen i torsdags, slog det mig hur mycket mitt sätt att tänka bidrar till hur jag mår. Just då hade jag jätteont i magen (varför jag varken bloggade igår eller i torsdags), men när jag kom att tänka på att "vänta, jag kan ju påverka mitt synsätt på precis allting" kunde jag plötsligt uthärda smärtan mycket, mycket bättre.

Eftersom jag hade så ont i magen i torsdsags, fick jag ingen sömn alls på natten till fredagen och kunde inte gå till skolan på morgonen, men för att ta mig något att äta, gick jag runt lite i området där jag bor. Jag hade helt missat hur nära det stora Asakusa-templet jag bor, och vilken vacker Buddha-inspirerad trädgård den har.

När jag gick runt där, så kom den där känslan av hur mycket kraft jag har att påverka mitt eget liv tillbaka, och hur viktigt det är att hitta min egen bekräftelse istället för att söka den utifrån. Jag vet att det låter klyschigt, men det är så otroligt viktigt - i alla fall för mig. Jag har så länge känt att jag lyssnat lite för mycket på andra och för lite på mig själv; att jag varit så mån om att andra ska gilla mig hela tiden, för att kompensera mitt eget tvivel på att jag faktiskt är bra och otroligt älskvärd.



Idag ska jag till gitarristen i mitt band Hello Monster och skissa på lite låtar till spelningen vi har i Shibuya den 4 februari (kom om ni vill, höhö) och senare på kvällen blir det tydligen att dricka lite öl hemma hos honom.



Livet är verkligen underbart - hjälp mig att alltid komma ihåg det.






Det blir inget blinkblink i det här inlägget - det här är ju så mycket vackrare.



Fyra nyanser av hopp


Jag börjar känna mig som en del av Japan nu.


För en timme sedan åt jag på Matsuya, som är ett billigt snabbmatställe som serverar risskålar med biff och grytor - alltså ett nyttigt sätt att äta utan att spendera för mycket pengar. När jag satt där inne i restaurangen vid Uenostationen, som ligger ungefär tjugo minuter från mitt guest house i Asakusa, kände jag på något sätt att jag inte är ensam längre. Från att för en vecka sedan varit ganska förvirrad och oroad över allt nytt, har jag nu blivit en del av det här landet, staden och skolan.

Jag känner verkligen att jag börjar lära känna folk på riktigt nu - speciellt de i min klass på KAI. Jag, fem klasskompisar och en klasskompis söta kompis gick hem till en i klassen som bor i Harajuku, där vi åt lunch och drack vin. Sedan gick vi till en engelsk bar i Harajuku och drack ännu mer.

De flesta i klassen är från Sverige, men några är från bland annat Mongoliet och Kina, och det är riktigt häftigt att prata om olika perspektiv man har på saker och ting, och hur det är i det land man kommer ifrån. Jag hörde till exempel att i Kina är det kvinnorna som styr och ställer i hushållet, och många slår till och med sina män. Det är alltså ungefär tvärtom från Sverige, USA och många andra västerländer. Coolt att få lite insiderinformation och släppa sina fördomar lite, om ni fattar vad jag menar.

Det känns helt sjukt att jag ska vara här i ett eller två år framöver, men det känns också väldigt hoppfullt. Jag tror på mig själv mer än någonsin, och jag har börjat mitt nya liv här på ett väldigt bra sätt. Jag tror verkligen att jag kommer att ha det hur grymt som helst här i Tokyo.


Eller, jag vet att jag kommer det.






 
Alla bänkade framför TV:n i Roses lägenhet i Harajuku.






Världen börjar med mig



Väck mig.

Det här måste vara en dröm.

Jag har varit här i en vecka och en dag nu, och det känns fortfarande inte verkligt.



Man har inte upplevt Tokyo förrän man har gått på Asakusas gator och känt doften av grillad fisk i en havsfuktig atmosfär. Man har inte känt Japans huvudstad ens en liten del innan man bugat för förbipasserande människor,  ätit sobanudlar med salarymen på väg hem från jobbet eller trängts i en tunnelbana på Yamanotelinjen klockan halv ett en fredagnatt.

Man har inte levt förrän man varit här.


Japan har varit min absolut största dröm så länge jag kan minnas, och jag känner mig verkligen i extas just nu. Jag ligger i ett rum med futonbädd och tatamimattor, som hämtat ur vilken romantisk dröm om det här landet som helst, och tio minuter från där jag bor ligger ett stort buddisttempel och en stor flod som bara väntar på vårens körbärsblomster. Jag vandrar runt i världens häftigaste och bästa stad varje dag, bara för att supa in atmosfären och se människor gå till och från sina hem, jobb och affärer.

Vare sig det är att spela Street Fighter IV i en hysterisk arkadhall i Akihabara eller gå runt i Uenoparkens stillsamhet, så vet jag att jag har hittat hem. Jag har kommit hit, till platsen jag alltid drömt om, och jag känner mig djupt lycklig och tacksam över livet på ett sätt som ibland känts otänkbart i ett liv där vardagen handlar om att vakna och gå till jobbet.

Jag förstår vikten av att verkligen följa sina drömmar nu. Mer än någonsin.



Jag tänkte uppdatera den här bloggen varje dag, så länge mitt trådlösa internet fungerar, så att både ni och jag kan följa min resa - för jag kommer att vara här i Tokyo länge. Ni får gärna kommentera om ni känner för det, om ni har några frågor eller tankar som ni vill få ur er.


Den här dagboken kommer inte kunna beskriva de känslorna jag känner fullt ut, men ni kanske kan få en liten, liten glimt av hur jag har det.


Världen börjar med mig, och den börjar precis nu.





Sumida-floden, tio minuter från där jag bor i Asakusa.




RSS 2.0