Vem är jag?

 

 

 

 

Vem är jag?

  Det är det jag undrar när jag vandrar runt på gatorna här och söker bekräftelse av så underbart vackra japanska kvinnor vilkas skönhet jag inte ens i mina vildaste drömmar skulle kunnat förstå.

  Vem är jag? Jag undrar det, för jag vet ju någonstans att det är min inre kärlek som är det viktigaste - att jag inte behöver någon alls egentligen - men ändå oroar jag mig så mycket för varför, varför, VARFÖR jag aldrig finner den romantiska kärleken. Varför - jag som ju är bra för den jag är och så snygg och så rolig och så underbar som mina föräldrar sagt, men ändå inte vågar bemöta den där blicken av lust och flört och därför kanske inte haft någon framgång på den fronten.

  Vem är jag? När jag studerar så mycket japanska hela tiden - så hårt - men ändå aldrig känner mig nöjd.

  Vem är jag?

  Egentligen?

 

Jag vet att det finns dem som tycker att mina blogginlägg är alltför abstrakta; att jag borde skriva mer om det som faktiskt händer mig på ett konkret plan istället för att få utlopp för mina känslor och inte ta med de där fyllebilderna från den senaste karaokekvällen.

  Men nej, DET är inte jag. Det är någon annan, någon som bloggar på ett annat sätt, och som inte ser det här som ett sätt att kunna fråga livet om vad jag ska göra, vad svaret på allt slut på allt lidande är.

  För det är det jag sysslar med här, det är det som jag är, det är det jag brinner för och det är det som är mitt bröd och vatten när livet känns som en tom och kal cell i ett nergånget fängelse.

  Det är jag otroligt tacksam över. Min förmåga att kuna uttrycka mig ärligt med ord och på sätt kanske rena min själ och bli fri.

 

Nu har jag inte mycket pengar kvar, och min laptop gick sönder för tre veckor sedan. Så jag promenerar runt och känner mig ibland som ingenting och ibland som en ängel i paradiset.

  Och jag lever på de vackra orden och känslorna som mina föräldrar och mina vänner förmedlar till mig - de som får mig att veta att jag ÄR okej, att ALLT är bra, att jag är så älskvärd.

  När de säger det tror jag dem - när jag själv och en hel värld säger att allt yttre är det viktigaste, då tror jag inte på det.

 

Så det här är mitt evangelium, samtidigt som det är min bön - samtidigt som det är jag. Jag har varit här i Tokyo i över ett halvår nu, och jag har ingen flickvän, inte så många japanska kompisar, och skulle kunnat vara så mycket bättre på språket.

  Men jag kan välja att se det jag har gjort också, det jag är - och det är mitt livsbränsle.

  Någonstans, bortom alla eyelinade, erotiska ögon och vikten av att vara populär och ha mycket pengar, där finns en röst - en ängel - som säger min sanning till mig, som säger och säger och säger att DU ÄR BRA JONATHAN.

 

Och det är allt jag behöver veta.

 

Tack, tusen tack.

 

 


Den otroliga vandringen





If we could see the beauty of a single flower clearly, our whole life would change.


- Budda


Jag har upptäckt en ny hobby - att bara vandra runt och uppleva och utforska platser.
  I tisdags åkte jag till hamnstaden Yokohama som ligger cirka en halvtimme med tåg söder om Tokyo.
  Jag gick runt i staden i bra över fyra timmar utan någon destination. Jag visste bara, sedan innan, att det ligger ett område med en nöjespark nära vattnet, så dit gick jag.
  När jag promenerade runt i de pittoreska bostadsområdena, bland de höga husen och de vackra floderna, blev jag alldeles tårögd. Jag fick en känsla av att "det här är livet Jonathan; det här är din mening här på Jorden."
  Och någonstans tror jag att det faktiskt kan vara så.

Just nu, när jag skriver ner det här i min anteckningsbok (det du läser har jag såklart skrivit in via datorn), är det torsdag, och jag är i Shibuya, vid den kända Hachiko-hund-statyn.
  Det var verkligen jättehett idag, men jag bestämde mig för att ta en och en halv timmes promenad hit. Helt enkelt därför att jag känner att röra på mig och få luft är bra för kroppen och rensar tankarna, men också för att jag tycker att det är så underbart att uppleva världen, och speciellt Tokyo som jag har privilegiet att bo i, på riktigt.
  På vägen hit till Shibuya, ryckte en kvinna tag i min tröja och frågade om hon kunde få prata med mig. Jag svarade ja, och hon presenterade sig och frågade om mitt namn och vad jag gör här i Japan. Och efter att jag hade svarat att jag går på en språkskola här, stod hon helt tyst och tittade runt lite generat.
  Hon kanske ville att jag skulle säga något mer, men det gjorde jag inte direkt, utan sa att jag var på väg hem för att plugga, så jag hade inte riktigt tid.
  Efter jag vinkat hejdå till henne, kändes det väldigt bisarrt och annorlunda, men väldigt häftigt. Hon vågade ju faktiskt ta kontakt med mig spontant - bara sådär - och även om det finns en del av mig som säger att jag inte borde ha "flytt" från situationen, så dömer jag inte mig själv - jag blev ju totalt överraskad, och visste verkligen inte vad jag skulle säga.
  I alla fall, växte jag nog lite som människa efter den händelsen. Och jag hade aldrig fått vara med om det om jag inte vågat trotsa den tropiska hettan och ta en långpromenad av ren inspiration.

För mig har att gå runt i Tokyo och dess omnejd varit livsviktigt. Så många tankar som fått mig avslappnad, har kommit till mig som från ingenstans.
  Jag har - och jag vet inte hundra procent varifrån jag fått det - förstått att alla människor i hela världen söker efter att bli älskade och accepterade för dem de är, hela tiden - att allt alla gör, vad det än är, är ett medel för att hitta den glädjen och det lugnet i sig själv.
  Jag har ingen aning om det verkligen är så, men det verkar rimligt, och det ger mig mycket hopp om människor, och hjälper mig att försöka se det goda hos folk istället för att tänka att vissa bara är dumma och vill mig illa. Kanske är det så att allt som inte är så kallade kärleksfulla handlingar, är byggda på osäkerheter och dålig självkänsla. I så fall är nog det bästa att försöka förlåta andra, istället för att ogilla dem, och spä på deras egna nedlåtande syn på sig själv.
  Jag vet inte, men det verkar rimligt.
  Det enda jag vet med all säkerhet just nu, är att när jag en lördageftermiddag strävar runt i stillsamma bostadskvarter i Nakano, skrattar jag ibland högt av glädje. Och det är samma glädje som jag kände när min mamma och pappa höll om mig och tröstade mig när jag var liten; samma känsla som i Hayao Miyazakis filmer, Haruki Murakamis böcker och Stevie Wonders musik.
  Ibland är det en otrolig vandring bara att gå utanför dörren, långsamt ta steg för steg och se var man hamnar. Det är alldeles gratis, men för mig värt mer än någonting som kan köpas för pengar.



RSS 2.0