Den otroliga vandringen





If we could see the beauty of a single flower clearly, our whole life would change.


- Budda


Jag har upptäckt en ny hobby - att bara vandra runt och uppleva och utforska platser.
  I tisdags åkte jag till hamnstaden Yokohama som ligger cirka en halvtimme med tåg söder om Tokyo.
  Jag gick runt i staden i bra över fyra timmar utan någon destination. Jag visste bara, sedan innan, att det ligger ett område med en nöjespark nära vattnet, så dit gick jag.
  När jag promenerade runt i de pittoreska bostadsområdena, bland de höga husen och de vackra floderna, blev jag alldeles tårögd. Jag fick en känsla av att "det här är livet Jonathan; det här är din mening här på Jorden."
  Och någonstans tror jag att det faktiskt kan vara så.

Just nu, när jag skriver ner det här i min anteckningsbok (det du läser har jag såklart skrivit in via datorn), är det torsdag, och jag är i Shibuya, vid den kända Hachiko-hund-statyn.
  Det var verkligen jättehett idag, men jag bestämde mig för att ta en och en halv timmes promenad hit. Helt enkelt därför att jag känner att röra på mig och få luft är bra för kroppen och rensar tankarna, men också för att jag tycker att det är så underbart att uppleva världen, och speciellt Tokyo som jag har privilegiet att bo i, på riktigt.
  På vägen hit till Shibuya, ryckte en kvinna tag i min tröja och frågade om hon kunde få prata med mig. Jag svarade ja, och hon presenterade sig och frågade om mitt namn och vad jag gör här i Japan. Och efter att jag hade svarat att jag går på en språkskola här, stod hon helt tyst och tittade runt lite generat.
  Hon kanske ville att jag skulle säga något mer, men det gjorde jag inte direkt, utan sa att jag var på väg hem för att plugga, så jag hade inte riktigt tid.
  Efter jag vinkat hejdå till henne, kändes det väldigt bisarrt och annorlunda, men väldigt häftigt. Hon vågade ju faktiskt ta kontakt med mig spontant - bara sådär - och även om det finns en del av mig som säger att jag inte borde ha "flytt" från situationen, så dömer jag inte mig själv - jag blev ju totalt överraskad, och visste verkligen inte vad jag skulle säga.
  I alla fall, växte jag nog lite som människa efter den händelsen. Och jag hade aldrig fått vara med om det om jag inte vågat trotsa den tropiska hettan och ta en långpromenad av ren inspiration.

För mig har att gå runt i Tokyo och dess omnejd varit livsviktigt. Så många tankar som fått mig avslappnad, har kommit till mig som från ingenstans.
  Jag har - och jag vet inte hundra procent varifrån jag fått det - förstått att alla människor i hela världen söker efter att bli älskade och accepterade för dem de är, hela tiden - att allt alla gör, vad det än är, är ett medel för att hitta den glädjen och det lugnet i sig själv.
  Jag har ingen aning om det verkligen är så, men det verkar rimligt, och det ger mig mycket hopp om människor, och hjälper mig att försöka se det goda hos folk istället för att tänka att vissa bara är dumma och vill mig illa. Kanske är det så att allt som inte är så kallade kärleksfulla handlingar, är byggda på osäkerheter och dålig självkänsla. I så fall är nog det bästa att försöka förlåta andra, istället för att ogilla dem, och spä på deras egna nedlåtande syn på sig själv.
  Jag vet inte, men det verkar rimligt.
  Det enda jag vet med all säkerhet just nu, är att när jag en lördageftermiddag strävar runt i stillsamma bostadskvarter i Nakano, skrattar jag ibland högt av glädje. Och det är samma glädje som jag kände när min mamma och pappa höll om mig och tröstade mig när jag var liten; samma känsla som i Hayao Miyazakis filmer, Haruki Murakamis böcker och Stevie Wonders musik.
  Ibland är det en otrolig vandring bara att gå utanför dörren, långsamt ta steg för steg och se var man hamnar. Det är alldeles gratis, men för mig värt mer än någonting som kan köpas för pengar.



Kommentarer
Postat av: Emil Johansson

Stadspromenader är oerhört underskattade, eller promenader överhuvudtaget för den delen. Kul att du verkligen pratade med den där kvinnan, de flesta skulle säkert avfärda henne direkt och gå vidare, den sociala tröskeln är vanligen ganska hög hos svenskar. Gillar verkligen dina blogginlägg, jag blir riktigt lockad till att besöka Japan någon gång i livet.

2009-07-12 @ 15:42:31
URL: http://waltzforthoughts.blogspot.com/
Postat av: Öhman

Tråkigt att du flydde situationen! Sådant där händer trots allt inte särskilt ofta; speciella stunder i livet värda att behandla mer varsamt. Väldigt modigt av henne i alla fall.



Säger detta eftersom att jag själv kastat bort 1-2 likadana stunder!

2009-07-14 @ 17:38:02

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0