Totoro




If I can stop one heart from breaking,
 I shall not live in vain;
 If I can ease one life the aching,
 Or cool one pain,
 Or help one fainting robin
 Unto his nest again,
 I shall not live in vain.


- Emily Dickinson


På lördag ska jag antagligen träffa den japanska tjejen Yoshie, och någonstans är jag rädd. Kanske rädd för kärleken, eller kanske rädd för mig själv. Jag vet inte riktigt. Jag vet bara att jag just nu sitter i en lägenhet på elva kvadratmeter, medan regnet så sakta rinner ner för fönstren utanför, och jag undrar vad livet handlar om. Som alltid, kanske, men det gör inte frågorna mindre viktiga.
  Men jag har sagt det förut, och jag står för det: Jag vet att romantisk kärlek är något mer än det som alla tidningar och MSN-förstasidor skriver om. Jag vet att när jag bara är mig själv, och istället för att bara ha sexuella tankar i huvudet vågar släppa mig lös till den där andliga eller emotionella dimensionen som omringar oss, det är då det går bra och det är då äkta och ljuvlig romans uppstår.
  Att se henne, att lyssna på henne, att vara där. Inte större eller bättre eller mer viktiga än några andra, utan påminnandes om att vi alla är lika vackra.
  För det är vi.

Och hur mycket mina bristande japanskakunskaper än skulle kunna utgöra ett problem, vet jag att det inte är något som skulle kunna få mig att falla. För vad är några ord mot kärlekens språk; vad är blott glosor mot en blick som säger "jag älskar dig" på riktigt? Vad är egentligen något vi kan ta på, mot den där underbara, heliga, oändliga och förlåtande känslan när vi bara vill gråta, för vi vet att nu förstår vi precis vad det handlar om?
  Jag hade en sådan stund efter att jag, tillsammans med min kära kompis Daniel Eyre hade varit på Studio Ghibli-muséet i pittoreska Mitaka här i Tokyo. När vi gick in i muséet hade vi fått biljetter till en specialvisning av en Hayao Miyazaki-kortfilm, och den här gången var det i samma universum som den underbara "Min Granne Totoro".
  Jag minns att efter jag hade sett den helt gudomligt livgivande kortfilmen, som kretsade kring den yngsta systern i familjen som originalfilmen handlar om, ville jag bara gråta floder och skratta högt på samma gång. Jag kände ett lugn som inte var av denna jord; en ordlös, tyst, viskande röst som sa att "Det här, Jonathan, är världen såsom den är på riktigt, under alla pretentioner och osäkerheter."
  Och jag förstod på riktigt. Jag fattade vad kärleken är. Kärleken utan sorg, och utan exklusion av andra människor. Kärleken som gör att både jag, min femåriga lillasyster och en gammal dam på 90 år kan le lika mycket åt samma film.
  Hayao Miyazaki är ett geni, eftersom hans filmer innehåller något så otroligt viktigt - de är fyllda av ett glädjebudskap rakt från hjärtat, och de har fått mig att resa hit till Japan och bosätta mig här.

Så självklart finns det ingenting att vara rädd för, egentligen. Självklart tycker jag verkligen om Yoshie för den hon är, och det är det enda som spelar någon roll. Hon kan strunta i mig totalt, och jag kommer inte bli sur, för om hon vill det är det hennes val och eftersom jag gillar henne, vill jag att hon ska göra det hon vill.
  Och jag gillar henne egentligen inte mer än någon annan, för jag har förstått att kärlek är det ENDA vi behöver. Eller jag behöver, i alla fall.
  Det är ett faktum för mig.
  Pengar, materiella ting; ett statusfyllt jobb. Vad är det? Vad kan att äta en dyr lunch varje dag vara mot att se skönheten i allt, se människor för vilka de är och bara njuta av att vi lever i Universums vackraste värld? Vissa kommer att tycka att jag pratar hippieprat, att det är alldeles för flummigt - men jag kommer stå fast vid min sak tills den dagen jag dör.
  Vi är alla underbara, och vi vill alla ha kärlek. Det är vad det här livet handlar om, vare sig vi ser det eller inte.
  Och det är inte för att låta dömande, utan för att stärka självkänslan och den inre glädjen hos människor som kanske inte känner sig så starka.
  Jag vill ge dem en solig äng där de kan lägga sig under ett träd och lyssna till en sång som går "Totoro, Totoro...".
  Och jag vill ge dem frihet.
  Precis som allt handlar om.



Här kommer solen




Little darling
The smile returning to the faces
Little darling
It seems like years since it's been here

Here comes the sun, and I say
It's all right



Jag vill bara vara den jag är, hela tiden. Det är det jag lever för, i varje sekund, i varje minut. Jag vill bara leva här och nu, insupa varje detalj i min omgivning och se på världen såsom det vore himlen, och hur kan jag göra det på bästa sätt?
  Det finns en anime- och mangaserie som heter "Lovely Complex", och det är ett ord för att beskriva den jag känner mig som på ett väldigt bra sätt. Kärlekskomplex. En kille som hela sitt liv har suktat efter den romantiska kärleken, men inte fått den. En kille som tänker på närhet varje dag - lever genom den - men ändå inte vill känna att han kräver något av någon.
  Det är därför det är ett komplex. Och hur mycket jag än tänker på det, blir jag aldrig riktigt klok. Vilken är den rätta vägen? Är det att gå runt som om man inte var intresserad av någon, för att på så sätt utsända en energi av sexig arrogans? Eller är det bästa att vara den naiva, suktande människa jag faktiskt trots allt är, även fast det kan leda till många känslor av att vara underlägsen, och att det visar att jag inte är så cool, enligt samhällets premisser?
  Vem är jag, och vad är det sanna sättet?

Just nu skriver jag ömsom totalt ärliga, ömsom bomullsinlindade SMS till en otroligt söt tjej vid namn Yoshie. En tjej som jag ju var på dejt med i förra måndagen, och som på ett sätt fick mitt hjärta att smälta med sitt givmilda och lyssnande sätt att vara på.
  Och någonstans tror jag, eller vet, att jag är kär på riktigt. Eller är jag det?
  Vad är kärlek egentligen? Alltså kärlek, som i tankar om fallande körsbärsblad i vinden ackompanjerade av stråkar någonstans i bakgrunden, med Amor svävandes ovanför, skjutandes pilar för att skapa den mest vackra romansen? Vad är det? För visst måste väl det mitt hjärta förtäljer, hur mycket lidande det än bär med sig i sina slag, vara något som säger vad som är det bästa för mig? Eller är jag bara en kärlekskrank, oerfaren och 20-årig kille i en av världens största städer, drömmandes om kyssar lika vackra som i Hollywoods mest framgångsrika filmer?
  För jag vill vara där med henne, se henne, lyssna på henne - skapa en relation där jag säger att "jag älskar dig för den du är, vad du än säger och vad du än gör". Men samtidigt är jag rädd att jag binder upp mig för mycket i tankarna, skapar för stora pretentioner, som kan falla på en sekund om det visar sig att hon inte skulle trivas i mitt sällskap.
  Det kanske är den mest frågade frågan till Gud, Universum och allting - "Vad ÄR kärlek???" - men just nu vet jag bara vad jag känner; vilka lustar min hatachi-själ brinner med, och det är det enda jag kan utgå ifrån.
  Och det är därför jag skriver så här, ärligt, utan att egentligen bry mig så mycket om vad någon kommer att tycka. Det är för att jag är jag är jag, och vadhelst någons åsikt skulle vara, skulle det aldrig ta ifrån sanningen som finns i det innersta av mig.
  Sanningen som glöder av romantik, och strävan efter att känna mig fri.

Så jag går in på Youtube, söker på "James Taylor" och lyssnar på hans och virtuoscellisten Yo-Yo Mas version av Beatles älskade "Here Comes the Sun".
  Jag gör det för att texten talar om det som är på riktigt: Jag är bra för precis den jag är, vare sig det går bra för mig med  Yoshie eller inte, till och med om ingen plötsligt skulle vilja prata med mig. Jag är bra för den jag är; som jag har varit sedan födseln.
  Och när jag är som mest nere i mörka tankar, sluter jag ögonen och ser en stor marmoraltan framför mig, upphöjd i skyarna, med klarblå himmel och moln omringandes platsen. Jag ser mig själv, sitta i ett vitt skynke, som vore jag ur grekisk mytologi, och någonstans där uppifrån skådar jag en ängel som sakta rör sig mot marken. Hon har inga vingar, men är den vackraste människa jag sett. Inte för hennes strålande uppenbarelse, utan för att jag känner förlåtelsen.
  Hon böjer sig fram emot mig, kysser mig på pannan och säger med de ömmaste orden: "Jonathan, du är så bra. Det är okej nu, det är okej."
  Och jag vet vad kärlek är.




RSS 2.0