Här kommer solen




Little darling
The smile returning to the faces
Little darling
It seems like years since it's been here

Here comes the sun, and I say
It's all right



Jag vill bara vara den jag är, hela tiden. Det är det jag lever för, i varje sekund, i varje minut. Jag vill bara leva här och nu, insupa varje detalj i min omgivning och se på världen såsom det vore himlen, och hur kan jag göra det på bästa sätt?
  Det finns en anime- och mangaserie som heter "Lovely Complex", och det är ett ord för att beskriva den jag känner mig som på ett väldigt bra sätt. Kärlekskomplex. En kille som hela sitt liv har suktat efter den romantiska kärleken, men inte fått den. En kille som tänker på närhet varje dag - lever genom den - men ändå inte vill känna att han kräver något av någon.
  Det är därför det är ett komplex. Och hur mycket jag än tänker på det, blir jag aldrig riktigt klok. Vilken är den rätta vägen? Är det att gå runt som om man inte var intresserad av någon, för att på så sätt utsända en energi av sexig arrogans? Eller är det bästa att vara den naiva, suktande människa jag faktiskt trots allt är, även fast det kan leda till många känslor av att vara underlägsen, och att det visar att jag inte är så cool, enligt samhällets premisser?
  Vem är jag, och vad är det sanna sättet?

Just nu skriver jag ömsom totalt ärliga, ömsom bomullsinlindade SMS till en otroligt söt tjej vid namn Yoshie. En tjej som jag ju var på dejt med i förra måndagen, och som på ett sätt fick mitt hjärta att smälta med sitt givmilda och lyssnande sätt att vara på.
  Och någonstans tror jag, eller vet, att jag är kär på riktigt. Eller är jag det?
  Vad är kärlek egentligen? Alltså kärlek, som i tankar om fallande körsbärsblad i vinden ackompanjerade av stråkar någonstans i bakgrunden, med Amor svävandes ovanför, skjutandes pilar för att skapa den mest vackra romansen? Vad är det? För visst måste väl det mitt hjärta förtäljer, hur mycket lidande det än bär med sig i sina slag, vara något som säger vad som är det bästa för mig? Eller är jag bara en kärlekskrank, oerfaren och 20-årig kille i en av världens största städer, drömmandes om kyssar lika vackra som i Hollywoods mest framgångsrika filmer?
  För jag vill vara där med henne, se henne, lyssna på henne - skapa en relation där jag säger att "jag älskar dig för den du är, vad du än säger och vad du än gör". Men samtidigt är jag rädd att jag binder upp mig för mycket i tankarna, skapar för stora pretentioner, som kan falla på en sekund om det visar sig att hon inte skulle trivas i mitt sällskap.
  Det kanske är den mest frågade frågan till Gud, Universum och allting - "Vad ÄR kärlek???" - men just nu vet jag bara vad jag känner; vilka lustar min hatachi-själ brinner med, och det är det enda jag kan utgå ifrån.
  Och det är därför jag skriver så här, ärligt, utan att egentligen bry mig så mycket om vad någon kommer att tycka. Det är för att jag är jag är jag, och vadhelst någons åsikt skulle vara, skulle det aldrig ta ifrån sanningen som finns i det innersta av mig.
  Sanningen som glöder av romantik, och strävan efter att känna mig fri.

Så jag går in på Youtube, söker på "James Taylor" och lyssnar på hans och virtuoscellisten Yo-Yo Mas version av Beatles älskade "Here Comes the Sun".
  Jag gör det för att texten talar om det som är på riktigt: Jag är bra för precis den jag är, vare sig det går bra för mig med  Yoshie eller inte, till och med om ingen plötsligt skulle vilja prata med mig. Jag är bra för den jag är; som jag har varit sedan födseln.
  Och när jag är som mest nere i mörka tankar, sluter jag ögonen och ser en stor marmoraltan framför mig, upphöjd i skyarna, med klarblå himmel och moln omringandes platsen. Jag ser mig själv, sitta i ett vitt skynke, som vore jag ur grekisk mytologi, och någonstans där uppifrån skådar jag en ängel som sakta rör sig mot marken. Hon har inga vingar, men är den vackraste människa jag sett. Inte för hennes strålande uppenbarelse, utan för att jag känner förlåtelsen.
  Hon böjer sig fram emot mig, kysser mig på pannan och säger med de ömmaste orden: "Jonathan, du är så bra. Det är okej nu, det är okej."
  Och jag vet vad kärlek är.




Kommentarer
Postat av: Breee breeeeeeeeeeeeeeeee

Vill du veta om du är kär?

Finns 5 enkla steg.



1. Ta på dig något varmt

2. Ställ dig utanför ytterdörren

3. Blunda och koncentrera dig

4. Känns det som om du nästan svävar några centimeter ovanför marken?

5. Om svaret är ja, fråga dig själv om du är himmelskt lycklig



Om svaret återigen är ja: Grattis, du är kär.

2009-06-14 @ 11:20:16
Postat av: Tottoro

Grym post, gillar att du skriver så jävla fucking ärligt alltid!

2009-06-17 @ 00:19:45
Postat av: Maria

Gillar verkligen dina inlägg Jonathan. Du skriver så djupt. Det gillar jag. Fortsätt så.

Och du, skriv gärna lite oftare ^^

2009-06-22 @ 15:55:21
URL: http://makitty87.blogg.se/
Postat av: Bam Bam

oj, du va mej en härlig en... sättet du skriver på inspirerar mig en hel del och det är inte så ofta som man stöter på en sån ärlighet som du ger alla.

Du utstrålar liksom så mycket av allt det goda bara genom att skriva några ord på en blogg. Du är äkta liksom.. det märker man direkt... och cool är du också !!

2009-06-24 @ 14:28:48
URL: http://iambaam.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0