Mitt Japan






Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

- Karin Boye




Stillhet och avslappning är det viktigaste för mig. Att leva i nuet är det som är kärlek - och det är därför jag älskar min flickvän så mycket. För med henne kan jag inte vara någon annan än den jag verkligen är; här och nu.

Det är också för stillheten som jag älskar Japan, och det var för att känna den stillheten som jag valde att åka hit från början.

Jag har ofta, under de nu nästan ett år och åtta månader som jag bott här, haft perioder då jag blivit trött på det japanska samhället och människor här (eller rättare sagt min uppfattning om det), men i slutändan har jag ändå alltid kommit tillbaka till en djup kärlek för det här landet.

För när jag går runt i stilla bostadsområden; ser stora vattenfall i fantastisk grön natur - eller helt enkelt bara står på ett helt fullsatt men knäpptyst morgontåg och läser de vackra japanska skrivtecknen på reklamskyltarna - då kan jag inte annat än att bara fyllas av fascination över att jag faktiskt bor här. Att jag faktiskt har den otroliga förmånen att uppleva Japans kultur på riktigt, och på japanska få lära mig mer om det här landets traditioner och seder direkt från japaner.

Det är någonting som jag på riktigt inte ens skulle kunna ha föreställt mig i min vildaste fantasi för tre år sedan.

Eftersom jag är en stor TV-spelsfantast, och dessutom gillar manga - japanska tecknade serier - väldigt mycket, finns också den dimensionen av det som för mig gör Japan till ett himmelrike.

Jag har rapporterat för en svensk hemsida från en av världens största spelmässor, Tokyo Game Show; och jag har åkt till teknik-, manga/anime- och spelstadsdelen Akihabara flera gånger för att försvinna in en värld av fantasi, häftiga berättelser och underbar design.

Men det är ändå det där enkla - det där som inte går att ta på - som är det vackraste här.

Igår tittade jag och min flickvän igenom bilder från tiden då vi precis hade träffats, fram till nu - och jag berördes något otroligt. Jag förstod vad livet handlar om i det djupaste av mitt hjärta.

För mig handlar livet om kärlek genom stillhet. Att promenera med min flickvän en solig lördag här i Fujimino utanför Tokyo där vi bor; och bara titta på människor och se deras liv - det är det enda jag behöver. Det är det som är kärlek för mig.

Stillhet. Frid. Att vara tillsammans med de jag älskar. Livet behöver inte vara så mycket mer komplicerat än så; nej, faktum är att enkelhet är det absolut vackraste.

Och det är enkelhet som Japan betyder för mig. Enkelhet som i att bara släppa alla tankar, bara vara och veta att jag är på den platsen som är menad för den jag är.

Varken då eller senare; utan här och nu.

I stillheten och tystnaden.


RSS 2.0