Jag vet varför burfågeln sjunger

'



I know why the caged bird sings.
Ah, me, when its wings are bruised and its bosom sore.
It beats its bars and would be free.
It's not a carol of joy or glee,
but a prayer that it sends from its heart's deep core,
a plea that upward to heaven it flings.
I know why the caged bird sings.

 

- Paul Laurence Dunbar

 

 

 

Jag vet varför burfågeln sjunger.

 

När jag inte är på väg åt rätt håll i livet, så känner jag mig inte fri på något sätt. 

När jag känner att jag vill göra något speciellt, men inte vågar göra det av rädsla, så är jag inte Jonathan Hedtjärn till hundra procent längre.

Jag och min flickvän, som varit tillsammans i mer än ett och ett halvt år, gjorde slut för en vecka sedan.

 

Jag personligen vill bara vara fri. Och ibland - som nu - behöver jag vara helt själv i livet för att hitta den friheten.

Att inte vara tillsammans med någon som jag varit nära i princip varje dag sedan mer än ett år tillbaka, är en väldigt sorglig känsla. Men precis som i Robert Frosts kända dikt "Nothing Gold Can Stay", så handlar livet ibland om att ge upp det som känns mest kärt, tror jag. Ibland är det exakt vad som behövs - att bara släppa taget. Det kan vara den största friheten av dem alla.

Och jag måste säga att jag känner mig fri nu. Jag känner mig mer mig själv än på väldigt länge. Det handlar inte om att jag ogillar min före detta flickvän på något sätt - tvärtom så tycker jag att hon är en underbar person - utan det handlar om att jag tog beslutet om det jag burit på länge i mitt hjärta - att jag behöver vara själv nu.

Mer än något annat så är det en sak som jag förstått att jag aldrig vill tumma på gällande mig själv - jag vill alltid göra det som mitt hjärta säger till mig. Jag kanske behöver kompromissa med vissa detaljer ibland - men det som mitt hjärta säger till mig från det djupaste av min själ - det är det som är min vägledare.

Kanske har alla människor den här vägledaren inom sig - det som vissa kallar Gud, Universum eller vad som helst; jag själv kallar det mig själv - men väljer, av rädsla, att inte lyssna till den?

Kanske ligger "flödet" i livet - när allt bara flyter på och känns som att det går åt rätt håll - i att verkligen ta sina innersta tankar, drömmar, förhoppningar och önskningar på absolut fullaste allvar?

När jag nu - efter över ett och ett halvt år som lärt mig mer om livet än någonsin tidigare - lever mitt vardagsliv här i Japan, så är det som en annan människa än den jag var 2009, då jag bodde i Tokyo i ett år som singel. Jag ser och förstår livet och människor på ett mycket mer moget sätt än innan, känner jag.

Jag förstår mig själv mer än någonsin tidigare - och förstår att kärleken aldrig är svartvit.

Kärlek är att ge och ta - att förhålla sig till varandra och vara den man är, utan att kompromissa med det.

Kärlek är att vara fri.

Tack, Ami, för de här 19 månaderna. De förändrade mitt liv.

Och jag vet nu varför burfågeln sjunger.

Den sjunger från djupet av sitt hjärta för att den - precis som jag och alla andra människor - bara vill känna frihet.

 


RSS 2.0